Uteritterna - En saknad pusselbit

 

Alla som följer mig och min blogg vet ju att jag rider ut i naturen med Galishimo regelbundet och minst en gång i veckan. Han är trygg i sällskap (hästsällskap eller enbart människosällskap gör han inte skillnad på) men han är inte så festlig att rida ut helt ensam på. Ibland är han så ofestlig ensam ute att man måste sitta av och gå med honom. "Göra en Katarina" som Cecilia en gång sade när hon menade att man gett upp hästen och suttit av. 

Det har varit svårt att planera sina ridpass ute, för de har slagit så olika och ibland har man kunnat rida och ibland har han känts så osäker och spänd, som om han ska explodera. 

Men sedan vi flyttade till Anna i Medle i oktober, och blev helt utan ridhus, så förvandlades ju 1-2 uteritter i veckan till 4 uteritter i veckan, med betydligt längre sträckor, sällan under en mil, och då började det verkligen hända saker. Han är mycket mer avslappnad och verkar tycka att det är roligare att ridas ute ensam, för varje gång. Särskilt nu i december har det hänt mycket. Jag har kunnat galoppera upp till 4 kilometer på ett ridpass och den gången blåste det faktiskt sex sekundmeter. Det är inte särskilt ansträngande mentalt för varken mig eller Galishimo att vara ute 13 kilometer ensamma, som vi var igår. Han är verkligen en arab och det är nu han kommer till sin rätt. Framåtbjudningen är med hela vägen nu, även bortåt, om än han behöver stöd då och då.  Han skyggar en hel del, vi hamnade hela vägen ner i diket förra veckan, lika förvånade båda två, men han slänger sig inte så explosivt att man kommer i allt för stor obalans. Då blir det lättare att slappna av också. 

Vägen hem är fortfarande lite osäker för då kan han lätt bli uppjagad, så jag bromsar ofta hemåt och gör förhållningar och vågar inte riktigt släppa honom i galopp. Så om jag får honom någorlunda lugn så är det då jag tränar att stärka honom i höger öppna i trav, för det brukar sänka farten på honom. Vänster öppna gör ingen skillnad, där är han stark och kan tuffa på i trav i kilometer, om jag bad honom. Höger öppna - då pyser orken ur honom. Jag börjar se möjligheten att göra öppnor och lätta skänkelvikningar i galopp framöver också efter grusvägarna om han utvecklas så här i några månader till. Det är mycket möjligt att vi snart kan rida dressyr ute! 

Men det var en skön känsla att gå ut i mörkret i går morse, tidigt tidigt, innan solen gått upp. Bilarna kastade långa skuggor på oss när jag ledde honom efter den trafikerade vägen och sedan gick vi in mot skogsvägen där träden bara såg ut som mörka siluetter mot en mörk himmel. Och jag kunde sitta upp utan att oroa mig. Där ser man. Vi var ute i en timme och 40 minuter. Flera jägare jagade rådjur och det både small och kördes bilar men jag tycker inte han verkade så bekymrad, förutom att jag satt av vid själva bilmötena. Nio kilometer avverkade vi i trav och resten av sträckan skrittade vi. Vi var båda svettiga och glada när vi kom hem. 

Uteritterna känns verkligen som en missad pusselbit som börjar komma på plats. Och det handlar ju inte om att jag blivit tryggare eller bättre utan att Galishimo behöver gå över en mil flera dagar i veckan, för att få utlopp för sin energi, helt enkelt. Han har ett stort behov av rörelse och nu kan jag äntligen ge honom det. 

.