Galishimos lykta

Jag beställde en liten hjärtformad lykta i keramik med Galishimos namn på, från Ebbas Keramik. Den är designad så att man rymmer ett litet värmeljus i den, som lyser upp hjärtformen. Jag fick en bild på den igår och jag blev så nöjd. Älskade, älskade, Galishimo. 

Den näst sista uteritten jag hade med honom fick jag kliva av och gå hem med honom för att det prasslade läskigt i löven den dagen. Jag kände hur hans puls slog kraftigt och hur han samlade på sig adrenalin. Han var inte trygg. Han var rädd. 

När jag var yngre blev jag irriterad över att han inte alltid gick att rida, särskilt när vi var ute ensamma. Det var lätt att känna det som ett personligt misslyckande, folk gapade ständigt om att en bra ryttare blott med avspänning och tankeöverföring kan få en orolig häst att bli lugn. "Hästar spelar bara rädda för att slippa jobba!" skanderades också som en allmän sanning. Och där stod jag. På marken. Med en orolig häst som tacksamt lade mulen på min axel för att tanka trygghet. 

Men när jag blev äldre accepterade jag att han behövde mig på marken vissa dagar. Jag lärde mig anpassa mig efter hans dagsform. Att hantera Galishimo handlade inte bara om mina behov av att rida, de handlade även om hans behov av att känna sig trygg och få rimliga krav på sig, och det var helt okej för mig. Och den kärleken och omtanken fick jag tillbaka när han hade en tryggare dag och glatt levererade allt jag ville av honom. 

Man proppar inte en rund boll i ett fyrkantigt hål, bara sådär. Man förhandlar och anpassar sig. 

Och jag hade gjort vad som helst för att känna hans spända kropp från sadeln igen, klappat honom på halsen igen, och sagt "Ska jag kliva av? Behöver du mig på marken idag?" och känt hur han genast ställde sig blixt stilla så jag säkert kunde sitta av och trygga honom. Sedan kunde vi tryggt gå tillsammans, titta på allt som kändes läskigt tillsammans, 

och jag kunde säga till honom

 att i morgon

 är det en annan dag.