Dags att vila!

Jag insåg att jag var trött när jag hade ett avslutande möte angående ett projekt jag varit processledare för, under ett par månader. Jag har jobbat intensivt under veckan och började hoppas att fredagen skulle bli lugn. 

En av deltagarna i projektet uttryckte sig otroligt varmt och positivt om mig, och plötsligt fick jag en motsatt impuls: "Åh nej, hur ska jag orka fokusera efter detta?" Jag blev full av känslor, tacksamhet, blev rörd över uppskattningen, och kände att det skulle bli svårt att gå tillbaka till djupfokus och sista skrivningarna. 

"Kanske om jag åker hem och stänger av alla uttryck så borde jag kunna fokusera..." tänkte jag och åkte hem. 

Jag blev med andra ord så glad, rörd och känslomässig att jag åkte hem. Ett starkt tecken på att jag behövde vila. 

Sedan stängde jag av alla intryck och försökte fokusera på min skrivelse. Men det gick tungt. Hjärnan ville vila. Och hade jag inte glömt något? Något borde jag ha glömt. Vad kan det ha varit? Plötsligt slår pulsen kraftigt, jag har ju ett möte med en kommunjurist och tre chefer om en halvtimme! På jobbet! Jag måste ju tillbaka! Då slog stressen på igen. Skam, oro över vilket intryck jag hade gett om jag missat mötet. Jag skämdes. Men jag kunde ju komma i tid. Det var inte för sent! 

Sedan snurrar jag runt på parkeringsplatsen och hittar ingen ledig parkering. Puls igen. Jag kommer att komma för sent. Mötet som är så viktigt. Vi behöver reda ut väldigt svåra etiska och juridiska dilemman. Jag kan inte komma sent! Jag får en klump i magen. Irrar mig runt, runt i parkeringshuset, och beslutar mig sedan för att parkera på en förhyrd parkering. Med en dålig känsla i magen. 

Jag kommer i tid till mötet och det enda tecknet som kan skönja att jag varit lite stressad är att ytterjackan hänger på stolen och inte i arbetsplatsens garderober. Mötet blir otroligt bra. Alla drar åt samma håll. Juristen ska hjälpa oss med lite frågetecken. Jag får beröm för mitt förarbete och blir inbjuden på en arbetsplatsträff för att redovisa hur långt vi kommit. Jag blir riktigt glad. Vi tittar på domar från högsta domstolen. Jo. Det börjar klarna. 

Sedan skyndar jag mig tillbaka till parkeringen och precis vid min bil står en parkeringsvakt. Jag ser parkeringsvakten på håll och börjar springa till bilen. 
"Nu hade du tur!" skrattade han och jag ler tillbaka. Förklarade att jag råkat planera dåligt och visste att parkeringen var otillåten och bad om ursäkt. Kände mig glad över det trevliga bemötandet men visst stressade det mig. 

Sedan stallet. Ares står lite rastlös och vankar fram och tillbaka i linorna, och ledarponnyn i flocken ska ut precis innan vi ska träna. Jag får för mig att Ares kommer att bli ännu mer orolig när ledarponnyn ska gå. Jag är rädd att det blir stora protester från Ares att se ledarponnyn gå iväg och han ska stå kvar fastspänd. Får puls igen. Förbereder lite godis till Ares så jag kan avleda honom. Är rädd att han ska bli stressad och att det ska bli svårt att träna honom. 

Det visade sig förstås att Ares inte alls var särskilt orolig. Gång på gång visar han att han är en bra unghäst för mig. Jag tömkörde med kapsonen och kände mig nöjd efter passet. Ares sänker sig lite mer då och då. Han kommer att finna sin balans så småningom. Jag märker att jag har svårt att hitta ord när jag pratar med min stallkompis som hjälper mig. Jag försöker hitta ordet "kapson" men det ordet glider iväg för mig flera gånger. Som en hal tvål jag inte får tag på. Jag säger "Ehhh... vad heter det... nu försvann det..." flera gånger och ursäktar mig. 

Sedan trasslar jag med tömmarna. Och trasslar med tömmarna. Och trasslar. Och pustar... och där fastnade handsken i snabbknäppet... för tredje gången? Ares står snällt och väntar, och jag tappar och suckar. Hjärnan vill inte jobba längre. Jag tappar fokus om och om igen. Drar tömmarna fel. Tappar tömmarna. Blandar ihop tömmarna. 
"Så här är det att ha en shitty matte! Bara att du vänjer dig!" säger jag till Ares, som ändå ser nöjd ut, och min stallkompis skrattar. 
"Du borde ha olika färger på tömmarna så du vet vilken som är vilken!" skrattar hon och det är kanske inte en dålig ide! 

Sedan hem igen. Jag måste jobba, tänker jag i bilen. Jag har några arbetstimmar kvar på schemat. Hur var det med min djupfokus. Klarar jag detta? 

Då hör jag plötsligt klicket från garagedörren och inser att jag står utanför garaget men att jag inte har några nycklar i handen. Jag har låst ut mig. Jag ringer bostadsrättsföreningens kassör och frågar om han är hemma, om han kan hjälpa mig med en extranyckel så jag kommer in i mitt hem. Han har tid. Jag låser upp. 
"Jo... förresten... vi behöver vägsalt utanför portarna. Kan du ordna det?" svarar han och jag svarar "Självklart!" men skriker "NEEJ!" på insidan. 

Jag kommer hem till mitt tysta rum. Mår sådär. Hela veckan har varit ganska intensiv. Jag mår nog inte så bra. Jag flexar ut från arbetstiden. Det får blir minustimmar nu. Jag kommer inte att kunna göra något kvällsjobb. Jag måste vila, jag orkar inte mer. Jag behöver sova.

Får ett pling i mobilen och en person i stallet undrar varför det är så iskallt i stallet. VEM har glömt ventilen helt öppen när vi har minusgrader ute?! Hur dumt är inte det?! 

Jamen det är ju jag förstås. Jag skrev och bad om ursäkt och kände mig dum. Och trött. Riktigt trött. De börjar skriva om dyra elräkningar och vad som händer om vattnet fryser och hur otroligt viktigt det är att vara rädd om stallet. Jag försöker att varva ned men det går allt tyngre. Stress-trött, blir jag. Men till slut händer det, jag somnar. 

Jag blir väckt sent på kvällen av att telefonen ringer. Grannarna klagar på en fest i huset intill. De frågar om jag kan prata med de som festar i min roll som ordförande. Jag säger "Självklart!" men skriker "NEEJ!!" på insidan. Klär på mig och går ut och knackar på dörren som levererar högt dunk och röklukt. Mycket snäll och trevlig granne ber om ursäkt och lovar bot och bättring. 

Jag väntar tio minuter och frågar sedan de klagande grannarna på om festen slutat. "Nej" svarar dom. Så jag ringer och förklarar vänligt för festarrangören att det bästa vore om de for ut på stan nu så grannarna kan sova. Snälla grannen låter skamsen och ber om ursäkt igen och säger att han ska avbryta genast. Sedan hör jag muntra ungdomar kliva ut ur porten, redo att ha kul på stan, genom fönstret, och förstår att de gått ut. Festarrangören skriver ett till ursäktande meddelande till mig, och ber mig hälsa de grannar som klagat att han inte menade att störa någon. Vi har ett fint kvarter. Jag gillar verkligen att vi har ungdomar i kvarteret, jag är glad över hur vi samarbetar, det är bara det att jag kände mig lite sliten. 

Försöker sedan varva ned. Tittar på klockan. Den är 12. Jag brukar somna vid 20.30 ungefär. Jag försöker belöna mig med lite fika innan jag somnar om. 

När jag vaknar på min lediga lördagsmorgon så inser jag att den här helgen...

det är en bra helg att göra minsta möjliga på.