Nu har Ares testat scootboots!

 

Jaa, herregud vilken ångest jag hade. Jag måste vika mig och erkänna mina svagheter. Som jag sagt tidigare så hatar jag att greja med bakhovar. Och Ares är ändå ganska snäll om än han kan protestera lite. Men han hetsar inte upp sig. Han säger bara "tack men nej tack" med bestämdhet. 

Men så övervägde jag att beställa scootboots, och tog mått på hans hovar... och så kom plötsligt de rackarna på posten. Väldigt snabbt kom de på posten. Jag var inte mentalt redo. Det var ångest och förtvivlan att bara ta ut hans mått. Och nu hade jag plötsligt plastskor åt honom. Som jag borde sätta fast. 

Jag stirrade på Ares sprillans nya scootbots och tänkte på hur Galishimo skulle reagera om något satt fast på hans hovar. Galishimo hade nog sparkat sig hela vägen till Haparanda. 

Logiken säger att Ares är annorlunda. Logiken säger att för Ares är det mer en fråga om samtycke och integritet, än vad det är en fråga om att få fast lite plast på hovarna. 

Men känslomässigt blir jag nervös. 

Oroar mig. 

Och jag lade undan skorna i en liten plastlåda i sadelkammaren. Jag kände att jag inte var redo. 

Men nu hade det gått ca tio dagar och tankarna hade hunnit tuggas på några varv, och plötsligt så kände jag mig mer redo att försöka. Det börjar närma sig dagen D att hålla fast Ares hovar och sätta på lite plast. Och trycka tillbaka katastrofkänslorna och se honom känna lugnet med sina nya pjuck. Om han inte får panik och sparkar sig hela vägen till Haparanda. 

Ares tyckte att jag höll i hans hovar onödigt länge. Jag försökte ett par gånger och var väldigt nära men samtidigt lite rädd för reaktionen om plasten satt fast. Är jag säker på att han inte börjar sparka? Är jag alldeles säker?! 

Till slut tittade jag bedjande på Sara. 
"Kan inte du testa...?" och Sara, som nu känner Ares ganska bra, sade "Självklart!" 

och tio minuter senare satt skorna på plats. 

Även Sara fick torka lite svett från pannan men det blev inget större drama. Och jag såg på, och insåg att Ares inte alls var särskilt bekymrad över sina nya skor. Det är mer den där grejen att han tycker det räcker gott att lyfta hovarna 20 sekunder och sedan tycker han att han kan få ställa ner dem.

Först, när han fick på sig sin första sko, blev han lite skeptisk, och då ville han inte riktigt ställa ned foten, men när han upptäckte att det gick bra så verkade han inte tänka så mycket mer på det. 

Vi fick inte riktigt fast hans straps på framsidan av skon men han gick ändå ut och plumsade i knähög snö med dem, för att de satt så fint i övrigt. Jag longerade honom några varv i snön och bjöd på godis. Han gick precis som vanligt, kanske lite bättre för han halkade inte under longeringen. 

Ares var allmänt nöjd över uppmärksamheten. Och att vi slutat hålla fast honom i fötterna. 

Ångesten försvann nästan helt när jag insåg att han varken skulle få panik eller sparka hårt så jag tog av honom bootsen själv i stallet, och kände att detta kommer nog att gå bra ändå. Jag skickade lite bilder till supporten för skorna och de sade att de verkade sitta helt okej på honom men att strapsen var lite svåra. Men själva skon verkade varken sitta för hårt eller mjukt. De var lätta att ta av och lossnade inte heller i snön. 

Jag satte gummistrapsen på mina säkerhetsstigbyglar med hjälp av öglor med buntband. Där får de tänja sig över natten. Det hjälper nog. 

Förresten ser det lite gulligt ut i hallen med både mina och Ares skor. Som om vi vore sambos...