Trött
Jag har nu förlorat min femte budgivning. Jag har budat på små lägenheter och börjat bli plågsamt medveten om att bostadsmarknaden inte var som jag trodde. I de flesta fall är utgångspriserna alldeles för låga och de flesta slutpriser ligger på det dubbla. Jag har fast tjänst och hyfsad lön. Jag har jobbat i åtta år och aldrig varit arbetslös eller sjuk i mer än en vecka. Jag har inga skulder eller anmärkningar. Jag har gått till flera banker och fått helt avslag från en bank, den andra banken gick med på 400.000. Jag börjar inse att den summan inte täcker för en etta. Den typiska motbudaren just nu verkar vara köpstarka äldre föräldrar som köper bostäder till sina barn. Jag har inte en suck. Inte en chans. Två av bostäderna jag budat på har varit i direkt impopulära områden som var väldigt billiga för bara tre år sedan, men nu är det kört, åtminstone för min del.
Jobbet går inte heller bra, jag har jobbat i sex år på andra platser i samma bransch men här kommer jag aldrig riktigt in i uppgifterna, och provar nu min tredje tjänst. Har aldrig någonsin haft detta problem förut.
Lägg till att jag lämnade min fina bostad i Östhammar vid hamnen, betalade tillbaka mitt feta banklån med vinst, och flyttade 70 mil hit för en relation som inte kommit på rätt köl trots att man halvt ansträngt ihjäl sig. Jag renoverade hela bostaden men gick bara därifrån med en säck kläder. Och en känsla av att vara fullständigt urholkad.
Jag är sjukt trött, ledsen och besviken. Jag åker 11 mil per dag eftersom jag inte har råd att bo närmare stan och stallet. Varje dag. Bensinen äter upp hela min budget så det är omöjligt att spara pengar. Jag är så sjukt trött på. Allt. Ja, allt.
Jag vet att de flesta svackor går över men de senaste fem åren har varit väldigt tunga periodvis och inte alls vad jag förväntat mig. Jag vet att folk får cancer och blir sjuka och föräldrar förlorar sina barn och allt det där, det finns säkert en miljon människor som har värre kriser. Men att vara 32 år, utan familj, och gått på en jämn seg ström av nitar under flera års tid, det är inte heller särskilt festligt. Inte alls.
Inte. Festligt. Alls.
Tack gode Gud för min trevliga ponny som just nu är mitt allt. Ska hålla fast i honom. Hårt.
.
Jobbet går inte heller bra, jag har jobbat i sex år på andra platser i samma bransch men här kommer jag aldrig riktigt in i uppgifterna, och provar nu min tredje tjänst. Har aldrig någonsin haft detta problem förut.
Lägg till att jag lämnade min fina bostad i Östhammar vid hamnen, betalade tillbaka mitt feta banklån med vinst, och flyttade 70 mil hit för en relation som inte kommit på rätt köl trots att man halvt ansträngt ihjäl sig. Jag renoverade hela bostaden men gick bara därifrån med en säck kläder. Och en känsla av att vara fullständigt urholkad.
Jag är sjukt trött, ledsen och besviken. Jag åker 11 mil per dag eftersom jag inte har råd att bo närmare stan och stallet. Varje dag. Bensinen äter upp hela min budget så det är omöjligt att spara pengar. Jag är så sjukt trött på. Allt. Ja, allt.
Jag vet att de flesta svackor går över men de senaste fem åren har varit väldigt tunga periodvis och inte alls vad jag förväntat mig. Jag vet att folk får cancer och blir sjuka och föräldrar förlorar sina barn och allt det där, det finns säkert en miljon människor som har värre kriser. Men att vara 32 år, utan familj, och gått på en jämn seg ström av nitar under flera års tid, det är inte heller särskilt festligt. Inte alls.
Inte. Festligt. Alls.
Tack gode Gud för min trevliga ponny som just nu är mitt allt. Ska hålla fast i honom. Hårt.
.
Kram känns lite futtigt I sammanhanget. Men kram. (ge en till pålle också).
SvaraRadera