Prestigelöst

Jag skulle egentligen träna Galishimo men kände inte att jag orkade. Jag drog på mig ett par blommiga stövlar i stället för ridstövlarna. Jag stövlade iväg till bilen och körde till stallet. Galishimo gnäggade glatt när han såg mig. Jag tog in honom och borstade upp honom. Han var lite het och trampade runt. Kanske lite läskigt att komma upp i sadeln idag... och jag har ju inte ridkläderna på mig. Men ändå. Lite sugen blev jag.

Jag bad en stalltjej hålla fast Galishimo när jag satte mig upp. Han trampade lite och var taggad att röra på sig. Jag trädde in stövlarna i westernbyglarna, och så tackade jag stalltjejen för att hon hållit fast honom.

Så red vi runt. Jag var för trött för att träna honom. Jag var för omotiverad för att kräva något av honom. I stället gick han runt med mig på ryggen, i skritt, efter fyrkantsspåret och så småpratade jag mest med honom. Jag pratade om hur fin han var, och hur duktiga vi skulle bli. Han gick runt med öronen riktade mot min röst. Jag pratade om hur snäll han var, och att det snart kommer en dag när jag känner mig trygg med honom. Då kommer vi att känna oss som ett team. Galishimo såg lite nya skuggor och hittade lite saker att bli skraj över, men mest gick vi bara runt på långa tyglar. Jag gungade med hans steg och pratade om hur fint vi har det.

Jag strök handen efter hans hals och småkvittrade om livet och allt det där.

När jag satt av, efter en kvart, fick han många klappar och pussar.

Man behöver inte prestera jämt. Så är det.


.