Det är alltid mörkast innan gryningen
Jag såg min sambos bil utanför hans jobb, så jag passade på att åka till bostaden för att se om han lagt någon post till mig i brevlådan. Nyckeln har jag fått lämna tillbaka sedan länge. Grannarna som jag alltid glatt pratat med tittade generat bort. Den pratglada tanten som alltid vill prata allt för länge, skyndade sig att locka in hunden, efter att hon kort hälsat på mig. De vet inte vad de ska säga.
Jag går förbi min egen rabatt som jag planerat inför våren och mina egna lyktor och krukor jag ställt fram, och jag rotar i min egen brevlåda som om jag vore en tjuv. Jag går alldeles för stelt och spänt för att det inte ska synas på långt håll att det är fruktansvärt känslosamt, att jag inte vill vara där.
Innanför finns bostaden som jag själv renoverat, vartenda rum, där står alla möbler jag själv valt ut. Jag känner så starkt att det här är mitt hem men ändå känner jag mig som en främling som rotar.
Hjärtat brast när jag tänkte på att världens finaste lilla strävhåriga tax troligen ligger där inne. Bara femton meter ifrån mig, i hans lägenhet. Den lilla taxen som jag alltid gick omkring med och pussade på. Som jag alltid tryckte intill mig på kvällarna, vid tv-soffan, och kallade "Mattes hund".
Jag skyndade mig ut i bilen och så fort jag satt framför ratten och startat bilen så grät jag. Mascaran bildade svarta nilar under ögonen, ned mot hakan, efter mungiporna och ned efter halsen.
Jag förlorade en till budgivning på en lägenhet idag också. Jag börjar förstå att jag inte kan fästa mig vid de ettor jag går på visning på, och att jag inte kan hoppas för mycket. Jag måste tänka lite vidare, och söka mig till "sämre" bostadsområden, om jag vill hitta någonstans att bo.
Tur att jag har Galishimo. Jag åker dit ofta och pysslar med honom och rider. Trots att jag avbokat dressyrträningen och inte rider särskilt resultatinriktat, så blir han ju bara finare och finare. Nu gör han fina halter bara jag lutar mig något bak i sadeln, jag behöver varken säga "Ptro" eller dra i tyglarna. Han är så lyhörd och duktig. Jag känner mig stolt om någon ser oss och jag får ofta kommentaren att vi är fina tillsammans.
Träningen fungerar också. Jag springer på Vitberget och styrketränar. Det orkade jag inte göra förut, vi bråkade för mycket, helt enkelt. Det var för mycket som behövde redas ut, hela tiden. Och det tog aldrig slut. På saker som behövde redas ut. Träningen fick komma sist. Träningen fick komma allra sist efter häst, hem, bråk, mat och sömn. Eller så var jag så trött när jag väl tränade att jag inte orkade ta i. Men nu fungerar den.
Jag går förbi min egen rabatt som jag planerat inför våren och mina egna lyktor och krukor jag ställt fram, och jag rotar i min egen brevlåda som om jag vore en tjuv. Jag går alldeles för stelt och spänt för att det inte ska synas på långt håll att det är fruktansvärt känslosamt, att jag inte vill vara där.
Innanför finns bostaden som jag själv renoverat, vartenda rum, där står alla möbler jag själv valt ut. Jag känner så starkt att det här är mitt hem men ändå känner jag mig som en främling som rotar.
Hjärtat brast när jag tänkte på att världens finaste lilla strävhåriga tax troligen ligger där inne. Bara femton meter ifrån mig, i hans lägenhet. Den lilla taxen som jag alltid gick omkring med och pussade på. Som jag alltid tryckte intill mig på kvällarna, vid tv-soffan, och kallade "Mattes hund".
Jag skyndade mig ut i bilen och så fort jag satt framför ratten och startat bilen så grät jag. Mascaran bildade svarta nilar under ögonen, ned mot hakan, efter mungiporna och ned efter halsen.
Jag förlorade en till budgivning på en lägenhet idag också. Jag börjar förstå att jag inte kan fästa mig vid de ettor jag går på visning på, och att jag inte kan hoppas för mycket. Jag måste tänka lite vidare, och söka mig till "sämre" bostadsområden, om jag vill hitta någonstans att bo.
Tur att jag har Galishimo. Jag åker dit ofta och pysslar med honom och rider. Trots att jag avbokat dressyrträningen och inte rider särskilt resultatinriktat, så blir han ju bara finare och finare. Nu gör han fina halter bara jag lutar mig något bak i sadeln, jag behöver varken säga "Ptro" eller dra i tyglarna. Han är så lyhörd och duktig. Jag känner mig stolt om någon ser oss och jag får ofta kommentaren att vi är fina tillsammans.
Träningen fungerar också. Jag springer på Vitberget och styrketränar. Det orkade jag inte göra förut, vi bråkade för mycket, helt enkelt. Det var för mycket som behövde redas ut, hela tiden. Och det tog aldrig slut. På saker som behövde redas ut. Träningen fick komma sist. Träningen fick komma allra sist efter häst, hem, bråk, mat och sömn. Eller så var jag så trött när jag väl tränade att jag inte orkade ta i. Men nu fungerar den.
Kommentarer
Skicka en kommentar