Hur skört allt egentligen är

Jag flexade ut från jobbet för att delta i det organiserade sökandet efter en bekant som försvunnit. Det är svårt att sätta ord på hur det känns att klä på sig och åka iväg. Det känns framför allt lite ensamt. Det känns overkligt att hoppas att man träffar någon som man känner som kan skänka lite trygghet. Det känns konstigt att inte riktigt veta hur man ska bete sig, vad ska man säga när något sådant händer? Det känns jobbigt att inte riktigt veta om man kan hålla sig från att gråta bland alla främmande människor, jag har alltid varit lite blödig av mig och haft lätt för tårar. Jag ställer mig bland de som verkar lite glada och skämtsamma och motiverade att få göra en skillnad. Jag behöver lite glättigare energi om jag ska orka hålla på ett par timmar. 

Det känns overkligt att ta på sig en väst, att vänta på karta och anvisningar om hur man ska göra. De flesta personerna omkring mig är helt okända men jag har inga större problem att stå ensam, och det är inte heller allt för svårt för mig att helt enkelt bara ställa mig i en grupp och få anvisningar. Några snappar upp att jag är bekant, särskilt när de sett att jag har lite svårt att hålla ihop mig, och ställer många frågor. Vet jag mer? Vilka har jag pratat med de senaste dygnen. Vad tror jag har hänt? Jag svarar så kort som möjligt, ibland undvikande, och undviker spekulationer. 

När man får börja gå skallgång så känns det genast bättre. Att kliva runt i skogen skänker någon slags ro och det är skönt att få en uppgift. Att göra något. 

När man får en lång hård kram från den person som önskat min närvaro så krackelerar hela fasaden direkt. 

Men det får var så. Jag går så småningom ut ur kramen och de svåra samtalen, och återvänder till min sökgrupp och ser förmodligen ut som att jag just blivit skadeskjuten. 

En annan vän till mig opererar bort en cancertumör idag. En anhörig till mig har växlat upp sin cellgiftsbehandling för att förra behandlingen inte riktigt fungerade som tänkt.

I dag handlar egentligen inget om mig. Jag tänker bara på alla andra. 

Och hur skört allt egentligen är. 

Livet är förändring.