Jag fick hjärnsläpp idag när jag skulle rida Galishimo i gamla ridhuset. Det var flera andra ryttare där och alla var duktiga ryttare som utnyttjade hela ridhuset, och satte lite fart i sina hästar, självklart med hänsyn. Det såg jättefint ut.
Själv blev jag väldigt osäker. När de galopperade så skrittade jag ängsligt fram till Björn och höll mig nära honom när de dundrade förbi. Det var svårt att inte känna sig i vägen. Jag ville hålla ett öga på allihopa, men det var förstås omöjligt. Det blev mycket lamt travande i små åttor för mig och Galishimo, under tiden jag sneglade mig över axeln. Det blev inte alls de övningar jag hade tänkt. Eftersom alla var så snälla och trevliga, och eftersom Galishimo var lugnet själv, så blev det lätt för mig att slå på mig själv. Varför fokuserade jag inte bättre?
Ja, varför presterade jag inte bättre?
Det är precis för sådana frågor som denna blogg är till för. För man kan enkelt ställa den frågan högt, sedan gå in i bloggen, som en spåkula över ens förflutna i stället för ens framtid, och så kan man titta där, vad man hittade från November 2019 i stället.
Jag, när jag gav upp att fortsätta rida Galishimo den dagen, i november 2019.
Jamen just ja. I november förra året gav jag totalt upp och orkade bara rida honom i några minuter. Han var jättespänd och det var jag också. Det blev absolut inget vettigt av något alls, och jag tror det var under denna period jag och Björn brukade ta av honom all utrustning och löslongera honom i ridhuset, i stället för att rida på honom. November och december har ju alltid varit månader då Galishimo bytt päls, varit sitt mest spända jag, och råkat ut för olyckor.
I år så sitter jag kvar i sadeln i över en timme samtidigt som andra ryttare ivrigt rider runt, kors och tvärs, i alla gångarter, och Galishimo är hur lugn som helst. Men jag är alltså lite sur över att jag inte vågar rida på bättre. Bland alla främmande ekipage. Som Galishimo inte bryr sig om alls.
Så om man sätter mitt hjärnsläpp i lite perspektiv så går det inte så dåligt för oss. Det går framåt. Långsamt och stadigt.
Sedan kan man ju undra varför jag tycker jag ska högprestera på en häst som väldigt nyligen varit halt. Varför det inte är helt okej, eller kanske till och med utmärkt, att jogga lamt i några åttor utan så mycket krav, och sedan skritta och titta på alla hästar omkring oss? Det kanske var precis vad Galishimo behövde...
Kommentarer
Skicka en kommentar