En glimt av Dressyr-Narnia

 Jag tog Galishimo till ridhuset i lördags. Nu skulle han premiärridas! Jag har longerat honom och försökt att aktivera honom så gott som möjligt under veckan, trots det hårda underlaget, bara för att få honom lite snällare. Jag hade med mig både Angelika och hästen Minn och Anna och Pride, så vi var i gott sällskap. 

Han gick toppenfint in i transporten, och jag märkte redan när vi tog in honom i gästboxen att han var väldigt lugn. Han var faktiskt lugnare än både Pride och Minn. De andra hästarna trampade runt och ville veta vad som pågick. och Galishimo stod som ett ljus och väntade på att få jobba. 

Från början var tanken att vi skulle skritta mest, eftersom Anna rehabtränade Pride, men Galishimo ville inte skritta. Han ville trava. Han har stått i en frusen hage och knappt kunnat röra på sig så han ville inget hellre än att få göra sig av med energin. Sagt och gjort. Jag gjorde en ny övning som jag inte riktigt kunnat göra förut, eftersom Galishimo har varit spänd när man ridit nära väggen, men det var han inte idag, så nu tog jag faktiskt och följde en långsida. Jag gjorde sluta i början av långsidan och red rakt mot Björn som filmade. Som ni ser så går rumpan lite i innerspår, man ska se tre hästben, men jag kunde ha böjt Galishimo mer för framdelen ska se ut att gå rakt fram. 

... sedan, när jag passerat den lilla gröna konen, så vände jag honom till en öppna, utan att varken förlora takt eller tempo, och fortsatte rakt mot Björn. Som bonus på detta, ni anar säkert några vita plattor där till vänster på bilderna, och det är element. Ett av de elementen började låta väldigt när jag red förbi dem, ett skvalpande bubblande ljud, det har säkert råkat hamna luft i det, och Galishimo blev ändå inte orolig! Nu märks det att han börjat landa lite bättre i sig själv! 

Dagens höjdpunkt eller frustrerade reflektion är att Galishimo under extremt korta stunder gick såhär: 

Detta är ju lite av mitt dressyr-Narnia som Galishimo uppvisar där ovan. Superfin bjudning. Nacken som högsta punkt, lätt i handen, och med riktigt fint undertramp och lätthet i bogen. Helt rak dessutom. Detta är den finaste ridbild i trav jag tror jag någon fått på honom. 

Då kommer då den dåliga sidan, eller den frustrerande sidan, av denna plötslig glimt av dressyr-Narnia. 

Tror ni jag, under tiden jag satt i sadeln, identifierade denna trav som föredömlig? 

Nej, det gjorde jag inte. 

Man kan höra på videon hur jag säger "Ohh, vad spänt det blev... haha..." och sedan plockade jag ner honom till en långsammare trav. 

I stället för att berömma Galishimo och verkligen visa honom att den där växeln är riktigt snygg. 

Så vad lär jag av detta? Förutom det mest uppenbara att jag inte känner igen ett bra undertramp när jag får det? Jo. Tempoväxlingar. Jag måste rucka mer på Galishimos trav. Jag måste plocka tillbaka den och driva fram den. Om jag gör det regelbundet så kanske denna trav glimtar fram lite då och då, och då gäller det för mig att lära mig att känna igen så jag vet vilken känsla jag ska leta efter. 

Jag tror det tar några år. Men det är ju det som är poängen med ridning. 

Det är hela tiden så mycket att lära sig.