Denna vintersäsong kan bli BRA!

 Jag hade lasttränat Galishimo hela veckan för att få honom att acceptera den nya transporten. Jag drog fram transporten på stallplanen varje gång jag var i stallet. Sedan tog jag in G in till stallet, borstade och pysslade, lasttränade honom, longerade honom en halvtimme, och lasttränade sedan honom igen, innan han fick gå in i stallet igen, ta på sig täcke, få vitamintillskott och gå ut igen. Varje gång. Hela veckan. 

Det är intressant vilken energi man läggar i att lastträna när man har gott om självförtroende och litar på att hästen utvecklas. Förut, när jag lasttränade Galishimo för tre år sedan, så var det ett ganska jobbigt projekt att dra fram transporten, lastträna och göra om det, dag efter dag efter dag. Jag tyckte det var omständligt och blev väldigt trött efteråt. Men förmodligen blev jag trött eftersom jag inte helt litade på mig själv, jag litade inte helt på min metod, och jag litade inte heller på att Galishimo skulle ta till sig träningen och utvecklas, eftersom han var så otrygg. Denna gång var jag ju övertygad om att en veckas träning skulle ge strålande resultat, eftersom han i grund och botten vet om vad som förväntas av honom, och då gick ju transportträningen som en dans. Jag reflekterade knappt över transport-träningen, och jag lade definitivt inte in några känslor av besvikelse eller oro att han inte skulle lösa problemet. 

På fredagen så såg jag i ögonen på honom att han inte längre var rädd för den nya transporten. Det är så svårt att beskriva blicken på honom när han gick in iden. Klokt och lugnt. "Det här kan jag nu." sade han. Jag hade stängt in honom helt tre gånger och lämnat honom en liten stund för att sopa, småstäda, och prata med andra, och jag hörde att han inte trampade oroligt därinne heller. Perfekt, då var det dags att ta honom till ridhuset! 

Så igår tog jag honom till ridhuset! 

Nya ridhuset hade fullt med bommar och hinder uppställt, och gamla ridhuset hade fullt med ridskoleelever och ridskolehästar som inte hade lektion, men nog hade höstlovsridning. Vi valde gamla ridhuset så Galishimo skulle känna sig lite trygg, trots att både jag och Galishimo hade lite behov av att hålla koll på vad de andra gjorde. Men Galishimo var överraskande lugn. 

Jag är också nöjdare med min sits nu, det är mycket lättare att sitta rakt och centrerat om jag känner mig trygg och avspänt. Vissa filmklipp såg verkligen jättefina ut där jag satt avspänt, centrerat och följsamt. 

Jag vågade även avsluta med några försiktiga galoppfattningar men blev lite spänd då det var lite många hästar i ridhuset. Men jag gjorde dem, Galishimo var pigg och på hugget, och jag var nöjd efteråt. Det var inte direkt så att jag behövde driva honom i galoppen, utan snarare pluppa till lite med hälen så poppade han genast iväg i en energisk galopp direkt. 

Jag måste säga att ridskoleryttarna är fantastiskt duktiga, både på att hantera sina ponnys, men även att inte krocka och hålla avstånd. För det mesta var sex eller sju ryttare på ena sidan av ridhuset och red kors och tvärs i olika gångarter utan att krocka en enda gång, och jag och Galishimo fick största delen halva ridhuset för oss själva. Jag bjöd in dem att rida på vår sida, om de ville ha lite mer utrymme, men de verkade tycka att det gick bra att rida tillsammans på ena sidan. Både hästarna och ryttarna verkade vana att rida lite mer trångt. Mycket imponerande. 

Summerat kan man säga att jag är väldigt optimistisk på hur denna vintersäsong kan bli. Målet är ju att jag och Galishimo ska vara så trygga och avspända att jag med lätthet kan göra samma galoppövningar i ridhuset som jag kan göra hemma. Det känns som att det kommer att bli möjligt med lite mer träning! 

.