Jag vågar knappt hoppas

Jag brukar få inflammationer i mina leder och kan röra mig lite sisådär emellanåt. Jag brukar skylla på stress. Som i september förra året när hela högersidan blev totalt inflammerad i fem veckor och jag trodde att det berodde på att jag stressat för mycket. Som jag skrev i detta inlägg. Sedan brukar det alltid finnas lite småtjafs som vandrar runt. En handled som är stel. Det kan vara svårt att ståendes ta på sig högra sockan, för knäet måste ju upp. Lite småpill som jag sällan varken skriver om eller fokuserar på. Jag brukar tänka att det är bra att röra på sig om lederna krånglar. Ridning är en bra hobby. Jag är ju snart 40, såklart maskineriet kan gnissla lite. Livet är gott ändå! 

Men så fuckar det ut rejält ibland, med riktigt mycket inflammationer och då har jag lite svårt att hålla mig och kan börja klaga lite. För att inte tala om min berömda influensakänsla som jag ofta får när jag vilar. Mina närmaste vet att det kommer lite titt som tätt. Ibland ljuger jag även för dem.

Stress, har läkare sagt. Mina blodvärden är fina. Jag ser frisk ut, fast håret är förstås väldigt tunt. Jag har inte riktigt köpt stressförklaringen alla gånger. Det har gått i perioder. Det går bra att både jobba och rida ändå så jag känner inte att smärta och feberkänsla styrt mitt liv, direkt. Fast visst påverkar den mig, och skrämmer mig ibland.

Det som är lite underligt är att jag känner mig ovanligt pigg för årstiden just nu. Jag fick en förkylning som höll mig lite nere ett tag, men absolut inte lika illa som det brukar vara. Jag rör mig väldigt bra. Det går lättare att ta mig upp ur sängen och ta de första stegen på morgonen. Fötterna känns mjuka redan innan jag "gått in dem" på morgonen. 

Nu börjar tankarna komma på om allt detta beror på matallergi. Kan höstens avsaknad av inflammationer bero på att jag uteslutit mjöl i högre utsträckning? Jag har googlat på symtom på glutenintolerans eller glutenkänslighet och snubblade över en läkare som forskat på sambandet mellan mjöl och smärta. Han verkar inte bara prata om problem med leder utan beskriver även en huggande neurologisk smärta ("intense, stabbing pain") som kan uppkomma om man har riktigt otur, och den kan vara riktigt olidlig. 

Ja, "intense stabbing pain" låter ju bekant, från början på 2020 när jag vred mig i plågor på akuten och fick tuffare och tuffare smärtlindring utan någon förklaring på vad det var som hände med mig. 

Jag på akuten efter en väldigt jobbig oförklarlig smärtepisod.

Just nu växlar jag känslomässigt mellan att nästan vilja gråta av lättnad över att det kan finnas en förklaring på allt, till att vilja bunkra upp känslorna och inte ta ut någon glädje eller förhoppning i förskott. Tänk om jag blir överlycklig och tror att problemen är lösta och så kryper de tillbaka om några veckor? 

Hur djupt sjunker man då?

 Jag måste bara fortsätta ta stegen, 

fortsätta förändra kosten, 

och verkligen tro på att allt kommer att bli bättre.

.