Förlåt, kroppen!
Nu är veckans sista 12-timmars pass över och det blir nog inte fler toklånga arbetspass av denna mängd i år. Det har varit intensivt i lite över en vecka, men det blir lugnare redan på måndag.
Tyvärr verkar inte min kropp må så bra av att jag är aktiv i hjärnan och har ett beredskapsläge - samtidigt som kroppen är ganska stilla. Det är det som är problemet med min livsstil. När jag skriver utredningar eller skickar viktig information så skriker hjärnan "OH JÄKLAR DET DÄR MÅSTE SKICKAS INNAN I MORGON!" och flera röda inre varningslampor lyser - samtidigt som kroppen nästan är helt stilla. Likadant när jag håller dessa nya föreläsningar för alla chefer nu, vilket jag verkligen inte är van att göra. Självklart är ju även detta en stress att lära sig föreläsa, och inte rör jag mig mycket då heller. Men nu har jag gjort sex föreläsningar, och de flesta verkar nöjda och intresserade, så det börjar kännas bättre.
Och det är precis så jag fuckar upp mitt eget immunförsvar. Eftersom immunförsvaret märker att jag är stressad och tror att det hänt något men ändå inte hänt något så då har det troligen hänt något - och så angriper den min egen kropp.
Jag har ont i mitt högra knä, min högra höft och min högra axel. Inflammationen i axeln är allra värst just nu. Eftersom trapetsmuskeln ligger nära axeln så börjar smärtan sprida sig mot nacken. Min kropp försöker med andra ord ha ihjäl sig själv. I ren förvirring. Hjärnan skickade ut stress-signaler och varningssignaler genom hela mitt hormonsystem - men jag sprang ju inte?! Alltså är det något inne i kroppen, tänker mitt fiffiga immunförsvar, och börjar myllra kors och tvärs, över varandra, som förvirrade myror.
Förlåt kroppen.
I morgon återupptar jag ridningen, och så ska jag vandra och röra mig mycket, lugnt och metodiskt, så att inflammationen motas bort. Sedan blir jag som ny igen!
Tyvärr verkar inte min kropp må så bra av att jag är aktiv i hjärnan och har ett beredskapsläge - samtidigt som kroppen är ganska stilla. Det är det som är problemet med min livsstil. När jag skriver utredningar eller skickar viktig information så skriker hjärnan "OH JÄKLAR DET DÄR MÅSTE SKICKAS INNAN I MORGON!" och flera röda inre varningslampor lyser - samtidigt som kroppen nästan är helt stilla. Likadant när jag håller dessa nya föreläsningar för alla chefer nu, vilket jag verkligen inte är van att göra. Självklart är ju även detta en stress att lära sig föreläsa, och inte rör jag mig mycket då heller. Men nu har jag gjort sex föreläsningar, och de flesta verkar nöjda och intresserade, så det börjar kännas bättre.
Och det är precis så jag fuckar upp mitt eget immunförsvar. Eftersom immunförsvaret märker att jag är stressad och tror att det hänt något men ändå inte hänt något så då har det troligen hänt något - och så angriper den min egen kropp.
Jag har ont i mitt högra knä, min högra höft och min högra axel. Inflammationen i axeln är allra värst just nu. Eftersom trapetsmuskeln ligger nära axeln så börjar smärtan sprida sig mot nacken. Min kropp försöker med andra ord ha ihjäl sig själv. I ren förvirring. Hjärnan skickade ut stress-signaler och varningssignaler genom hela mitt hormonsystem - men jag sprang ju inte?! Alltså är det något inne i kroppen, tänker mitt fiffiga immunförsvar, och börjar myllra kors och tvärs, över varandra, som förvirrade myror.
Förlåt kroppen.
I morgon återupptar jag ridningen, och så ska jag vandra och röra mig mycket, lugnt och metodiskt, så att inflammationen motas bort. Sedan blir jag som ny igen!
Kommentarer
Skicka en kommentar