Lite ridhus-häng!
Jag är dock riktigt nöjd över att jag valde att gå med i den lokala ridklubben i stan. De är kända för att vara lite tävlingsinriktade och ha lite mer fina tävlingshästar inom hoppning eller dressyr. Det kändes lite jobbigt att komma dit med en liten arab med vinterpäls och en mage som skvallrar om fri tillgång på mat på lösdriften. Jag övervägde att skaffa ridhuskort i Ersmark några mil härifrån i stället. De tävlar också på hög nivå, men har även en lite större bredd av ekipage av olika inriktningar och ambitionsnivåer. Jag var rädd att inte riktigt passa in bland de fina stora halvbloden och tävlingshästarna. Jag kan säga att det aldrig varit några som helst problem de två år jag varit här.
Idag så samsades vi med två stora halvblod och de höll sig hela tiden på långt avstånd från mig och Galishimo när vi fjuppade på. Till slut hade jag och Galishimo två tredjedelar av hela ridhuset, där vi gjorde åttor, och de höll sig noggrant på sin kant på ena kortsidan. Då red jag dit och frågade om vi skulle "byta plats" så de stora hästarna fick lite mer utrymme. De nickade glatt och tog lite större utrymme.
Men bara gesten att jag är varmt välkommen att hålla på med min lilla arab i western-utrustning, utan att känna att jag är på fel plats eller i fel sammanhang, gör ju jättemycket för både ridglädjen och självkänslan.
Att lasta Galishimo är förresten som en dröm. Han kliver alltid tyst in i transporten, protesterar aldrig, står helt tyst och rör sig inte ur fläcken under körning, smyger ut under urlastning, helst med pyttesmå steg, och håller sig nära, nära matte på ridklubben. Det är inget trampande, utan han tittar sig bara omkring med stora ögon och gnäggar lite ibland. Grimskaftet är blott där för syns skull, jag hade kunnat ha honom lös. Han vill inte ta ett steg utan mig. Väldigt bekvämt och tryggt!
Kommentarer
Skicka en kommentar