Miljöträning
Jag åkte till ridhuset med Galishimo idag för att rida med Anna och Pride, och det blev lite mer miljöträning än jag först hade tänkt. Det var massor med hinder i ridhuset!
Först sjunker motivationen lite och man tänker att "nu kommer precis ALLT handla om dessa hinder, blommor, koner och arrangemang..." med en suck. Sedan är det alltid jobbigt att se att de andra hästarna i ridhuset inte alls har problem med det, och så vill man både försvara och förklara att det är lite annorlunda med Galishimo, och ibland får man ju även svälja efterföljande bittersmak om att folk förmodligen inte ens tror på mig, om det är andra i ridhuset. Det är nästan den värsta biten.
Men sedan blev jag faktiskt lite nyfiken. Galishimo har ju blivit lugnare på sistone, och de här momenten vi har av att "stå stilla och göra ingenting" har ju gett ganska goda resultat, faktiskt.
Så vi stod stilla och gjorde ingenting.
Sedan stod vi stilla och gjorde ingenting.
Sedan red jag fram till en blomkruka och en hinderkombination.
Där stod vi och gjorde ingenting.
Efter ca 20 minuter av "ingenting" så kändes Galishimo faktiskt väldigt trevlig. Han reagerade och ryckte till lite när andra hästar red runt i ridhuset, likaså om någon nös eller rörde sig på läktaren. Om någon glatt smackade på sin häst så ökade hans energi, men han var lätt att ta tillbaka. Om ridhuset knäppte till så reagerade han. Om fläktarna gick på. Men vi skrittade runt lite och tittade på hinder och jag klappade honom lite. Gud ske lov så var det ingen som faktiskt hoppade sin häst över dessa stora hinder, just då!
Sedan var det bara att rida. Först i skritt och sedan lite i trav. Och han var helt med på banan!
Detta är verkligen inte så tokigt. Tänk er nu att han tidigare varit rädd för koner, att han inte kunnat stå stilla i ridhuset ibland. Att han kunde fixera sig på uppsittningspallen eller spegeln i ridhuset. Tänk er den tidigare obehagliga känslan av att han kunde bli mer och mer taggad, och lagra på sig mer och mer adrenalin under ett ridpass, som ett skört litet korthus som blev högre och högre för varje minut man red. Men det blev inte så idag.
Denna förmåga han nu har, att stå stilla och lättare koppla av, öppnar ju onekligen ett hopp för framtiden. Jag provade att rida lite på ridbanan där de hade ställt upp vita dressyrstaket också. Han hade ett överraskande lugn även där, om än jag inte pressade honom genom att rida nära domarbordet eller ut i hörnen. Men vi kunde rida mot domarbordet och titta på det en stund. Och en liten galopp tog jag mig ganska tidigt.
Som sagt, ett så här fint pass öppnar ju lite dörrar igen. Att exempelvis rida pay and ride i framtiden, eller vara med på fler kurser.
Vi avslutade även med en kort uteritt. Jag hade ingen som helst intention att rida på den lilla rundan, utan var helt nöjd över hur bra han hanterat uteridbanan och hinderbanan, men en lugn häst är ju en lugn häst...
Först sjunker motivationen lite och man tänker att "nu kommer precis ALLT handla om dessa hinder, blommor, koner och arrangemang..." med en suck. Sedan är det alltid jobbigt att se att de andra hästarna i ridhuset inte alls har problem med det, och så vill man både försvara och förklara att det är lite annorlunda med Galishimo, och ibland får man ju även svälja efterföljande bittersmak om att folk förmodligen inte ens tror på mig, om det är andra i ridhuset. Det är nästan den värsta biten.
Men sedan blev jag faktiskt lite nyfiken. Galishimo har ju blivit lugnare på sistone, och de här momenten vi har av att "stå stilla och göra ingenting" har ju gett ganska goda resultat, faktiskt.
Så vi stod stilla och gjorde ingenting.
Sedan stod vi stilla och gjorde ingenting.
Sedan red jag fram till en blomkruka och en hinderkombination.
Där stod vi och gjorde ingenting.
Efter ca 20 minuter av "ingenting" så kändes Galishimo faktiskt väldigt trevlig. Han reagerade och ryckte till lite när andra hästar red runt i ridhuset, likaså om någon nös eller rörde sig på läktaren. Om någon glatt smackade på sin häst så ökade hans energi, men han var lätt att ta tillbaka. Om ridhuset knäppte till så reagerade han. Om fläktarna gick på. Men vi skrittade runt lite och tittade på hinder och jag klappade honom lite. Gud ske lov så var det ingen som faktiskt hoppade sin häst över dessa stora hinder, just då!
Sedan var det bara att rida. Först i skritt och sedan lite i trav. Och han var helt med på banan!
Detta är verkligen inte så tokigt. Tänk er nu att han tidigare varit rädd för koner, att han inte kunnat stå stilla i ridhuset ibland. Att han kunde fixera sig på uppsittningspallen eller spegeln i ridhuset. Tänk er den tidigare obehagliga känslan av att han kunde bli mer och mer taggad, och lagra på sig mer och mer adrenalin under ett ridpass, som ett skört litet korthus som blev högre och högre för varje minut man red. Men det blev inte så idag.
Denna förmåga han nu har, att stå stilla och lättare koppla av, öppnar ju onekligen ett hopp för framtiden. Jag provade att rida lite på ridbanan där de hade ställt upp vita dressyrstaket också. Han hade ett överraskande lugn även där, om än jag inte pressade honom genom att rida nära domarbordet eller ut i hörnen. Men vi kunde rida mot domarbordet och titta på det en stund. Och en liten galopp tog jag mig ganska tidigt.
Som sagt, ett så här fint pass öppnar ju lite dörrar igen. Att exempelvis rida pay and ride i framtiden, eller vara med på fler kurser.
Vi avslutade även med en kort uteritt. Jag hade ingen som helst intention att rida på den lilla rundan, utan var helt nöjd över hur bra han hanterat uteridbanan och hinderbanan, men en lugn häst är ju en lugn häst...
Kommentarer
Skicka en kommentar