Fina Måns!

 Jag red Galishimo i ridhuset före lunch i lördags, åt lunch i stallet, och red sedan Måns efteråt. Jag var faktiskt väldigt skeptisk till att rida Måns då det skulle blåsa 7-14 sekundmeter ute på ridbanan, och det kändes väldigt läskigt att att rida en så stor häst när det blåste ute. Galishimo försökte jag rida i blåsten i fredags och det gick inte alls, jag fick sitta av och longera honom på ridbanan i stället. Och som han sprang och sprätte, den lilla araben! Hur gör man om en så stor och stark häst som Måns blir vild i blåsten? Jag har ju sett ägaren Ebba rida honom fint i alla väder, men hon är ju trygg och balanserad. Jag kan ju spänna till ganska mycket i och med min ridrädsla. Och som ni alla vet - är man spänd kan man i princip åka av om hästen hostar. 

Det slutade med att jag frågade Björn om han kunde tänka sig att stå ute och frysa på ridbanan när jag red Måns och hjälpa mig om jag blev rädd eller om Måns blev vild. 

Jag kan säga att det var helt onödigt för Björn att vara med som trygghet. Fullständigt onödigt. Jag märkte redan när jag tog in Måns från hagen att det enda som hände när det blåste var att Måns drog bak öronen lite. Det hände inget annat alls med honom. Eventuellt ville han stanna och spana lite i skogen när det rasslade som värst. När vi väl satt upp på ridbanan så blåste det inte lika mycket heller, och var nästan vindstilla mellan vindpustarna. 

Måns är verkligen Galishimos totala motsats. Han är så trygg i sig själv och med sin omgivning. Det enda problem som kan dyka upp ibland är att han är så trygg med sig själv att han kan testa strunta i hjälperna från de mindre vetande aporna som sitter på hans rygg, och då struntar han inte i hjälperna på det där lata sättet, utan lutar sig mot vänster tygel och ränner iväg lite. Så i går så jobbade jag med honom i vänstergaloppen.  Varje gång han tog tag i vänster tygel, höjde huvudet, och ville gasa, så tog jag honom på en mindre volt och tvingade honom att böja sig inåt ordentligt, utan att bromsa honom. Mycket förvirrad häst som snabbt gick ned i trav och tyckte apan var tråkig. Sedan fattade jag vänster galopp igen, och igen, och igen. Det såg nog lite lustigt, oharmoniskt och skumpigt ut emellanåt. Men jag tyckte ändå att det fungerade! 

Men alltså, att jag någonsin skulle våga sitta på en storhäst och mecka med en stark vänstergalopp, i blåsten, det känns ärligt talat lite overkligt. Det förändrar hela min självbild och bild på mig själv som ryttare. Så här red jag ju innan jag fick mitt trauma! Jag tänkte inte ens på blåsten! 

"Det här var sista gången jag behöver ditt stöd när jag rider Måns!" konstaterade jag lyckligt till Björn. Björn skickade lite filmer till mig efteråt, och filmen stämmer väl med hur det kändes. Måns laddar och är full med energi, och jag sitter som en annan avspänd liten skumpande klump på hans rygg och verkar faktiskt tämligen oberörd. Helt otroligt!