"Någon anledning till att du inte följer fyrkantsspåret...?"

 Jag är orolig över Galishimo men i morgon, på onsdag, ska han få träffa en hältspecialist. Det är fortfarande mest troligt bara en hovböld, men bölden har inte "poppat" ännu (vilket vi vill att den ska göra) och jag har inte is i magen att vänta. 

Jag får ju faktiskt rida Måns väldigt mycket nu! Det är verkligen jättekul, och om jag jämför bilder och filmer från för bara en månad sedan så ser jag faktiskt skillnaden! Jag slappnar av mer och Måns vilar på stegen bättre i galoppen. Det ser mer harmoniskt ut för varje gång jag filmas. Samtidigt är inte Måns sen att visa lite extra energi i form av ett "Ka-shing!". Särskilt i galoppfattningarna. Men det känns ändå stabilt och roligt. 

Jag märker ju också att Måns är stabilare än Galishimo och automatiskt så släpps mitt "beredskapsläge" lite i taget. För tre veckor sedan vågade jag knappt galoppera, eller gjorde det bara i slutet. För två veckor sedan ville jag inte rida honom ensam. Idag kan jag rida honom ensam i blåst och halvmörker på ridbanan i galopp. 

I helgen så var jag sugen på att lastträna honom för att eventuellt ta honom till ridhuset. Jag vågade absolut inte pressa honom själv och tyckte det kändes otryggt med en så stor häst i transporten om han skulle börja konstra eller protestera. Min lilla arab smyger ju in som en mus och står som ett ljus. Jag frågade ägaren om hon kunde visa hur hon gör när hon lasttränar honom, och när jag såg att han inte gick på henne, eller betedde sig respektlöst, så kände jag mig trygg att ta över lastträningen själv. Jag kunde både lasta honom till ridhuset och sedan lätt lasta honom hem igen. Måns var klart missnöjd, och drog igång lite drama och ville starta lite förhandlingar vid lastningen till en början, men han var absolut inte omöjlig. 

I ridhuset var han helt lugn och tuffade på som om han aldrig gjort annat. Jag joggade runt honom lite och försökte bara ha en trevlig liten prestigelös runda med honom. Ägaren Ebba filmade och peppade. Efter att jag ridit ett tag frågade hon med ett snett leende:
"Är det någon särskild anledning till att du inte följer fyrkantsspåret?" 

och då var hon verkligen spot on.

 Jag är alltså fortfarande rädd att följa fyrkantsspåret. Det finns ingen som helst logik i detta då Måns följt fyrkantsspåret problemfritt i typ hela sitt liv. (Galishimo å andra sidan, kan ibland råka skygga när han hör sand fräsa upp efter ridväggen).  Jag började skratta och begrava ansiktet i händerna. Nä. Jag klarar inte att följa fyrkantsspåret ens på en stabil häst. Inte i dag. Snälla Ebba gjorde ingen ansats till att tvinga mig heller och trots att känslan är fullständigt irrationell så behövde jag inte förklara mer. Bara skratta åt mig själv och hur dumt det kan bli. 

Om ni undrar hur det känns att utmana den rädslan, så känns det ungefär som att man har ett badkar med vatten av energi när man rider, och om jag tvingar mig att följa fyrkantsspåret så är det som att dra ut pluggen så allt vatten rinner ut. Jag kan bli helt utmattad på bara några minuter, och det är inget som går över på en timme eller två efter, utan kan följa mig resten av dagen. Alltså måste jag förhandla lite med mig själv och hur mycket vatten som finns i badkaret, alltså vilken grundenergi jag har, innan jag bestämmer mig för att "dra pluggen". Och eftersom jag lastat och kört honom till ridhuset för första gången så var det lite mindre vatten kvar i badkaret och jag bestämde mig för att inte dra pluggen. Vi ska ju ta oss hem också. Nästa gång jag åker med honom till ridhuset så kanske lastningen känns enklare och tryggare, jag har insett att Måns är jättelugn i ridhuset, och då har jag mer vatten i badkaret att laborera med, och utmanar mig kanske mer. 

Sedan vågar jag inte rida ut med Måns själv ännu heller. Jag vet att han, med rätt ryttare, går att rida ut med både barbacka och bettlöst, och det stör mig lite att jag inte riktigt är där ännu. Men om jag får låna honom någon dag när det är sol och fint väder, så kanske det blir lättare, än att bege sig ut i burrigt gråmulet och blåsigt väder. 

Sedan försöker jag påminna mig om att det inte finns några måsten med Måns. Ebba har inga krav på mig utan tycker bara det är skönt att någon annan pysslar med honom lite då och då, November är ju sällan en månad då man är full av entusiasm att åka till stallet. Alla krav som jag ställer på min utveckling kommer ju bara från mig, och ingen annan. Alltså finns det ingen anledning att ha bråttom heller.