Sessans inflammerade slemsäck

 

Det var inte jag och Jonatan som märkte att Super-Sessan hade en svullnad i hasen i somras, utan det var vår duktiga hovslagare Evelina som märkte det. Man skäms ju lite att man inte såg det själv, men Evelina märkte det då Sessan var på ovanligt avigt humör när hon skulle skos. 

Men visst, när Evelina pekade och tryckte på hasen så såg vi ju att det inte stod helt rätt till. Sessan var inte halt och vi såg inget i hennes vanliga rörelsemönster som visade att hon hade ont, men det kändes ändå viktigt att kolla upp. 

Veterinären höll med om att hon såg fräsch ut, när hon undersöktes. Hon haltade inte och var inte märkbart besvärad av svullnaden, men med ultraljud mot svullnaden, så kunde man se en pågående inflammation. Vi har ju lite i bakhuvudet att Sessan en gång lyckades gå med en hovböld också utan att vi märkte det, men som Evelina också märkte när hon verkade Sessan. 

Sessan är med andra ord en häst som kanske biter ihop eller ignorerar smärta, det är svårt att säga hur mycket besvär hon har med olika saker. När araben Galishimo hade en hovböld, en endaste gång i sitt liv, trodde jag att han var döende. Han var förkrossad, stod på tre ben, ville inte äta och gömde sig från sina flockmedlemmar, det var den sorgligaste syn jag sett. Sessan har inte ens haltat på promenaderna. Hästar är verkligen olika! 

Nåja, hur som helst; Sessan fick kortison och vila i fyra veckor. Första dygnet skulle hon vistas i box och hon fick stå där tillsammans med Ares som granne i 24 timmar. De var så lugna och skötte sin husarrest så fint! Jag är så stolt över dem och hur bra allt fungerar.  

En riktig lyckträff var att vi valde att ha kvar två dörrar i kostallet där boxarna står nu. Den ena dörren är en jättegammal garagedörr som tar upp nästan en hel vägg, det är där vi går in och ut med hästarna, och så har vi den här lilla dörren som går ut mot höladan. Egentligen hade Jonatan tänkt mura igen den så vi kunde ha ännu större box men vi kom till slut fram till att det kan vara bra med en lite mindre box, men med superbra ventilation, om två väggar av fyra har dörrar som kan öppnas. 

Det är fantastiskt bra. När man kollade ill hästarna i boxarna var det frisk luft i stallet och väldigt väl-ventilerat utan att de utsätts för drag. Boxen är fortfarande laglig storlek för Ares, men inte för en storhäst, men han visar alla tecken på att trivas. 

Efter fyra veckor gjorde vi ett återbesök till kliniken. 

Sessans bula hade nu minskat med två tredjedelar och veterinären var mycket nöjd över utvecklingen. Själv är jag nöjd över att vi kan ha en treåring på hagvila utan att hon blir för jobbig, och hur fint hon går med Jonatan när de ska jogga fram och tillbaka på kliniken. Hon är inte bara trevlig hos veterinären utan även trevlig i att lastas och åka transport. Allt går lugnt och stilla, tyst och stressfritt. 

Vi har tömkört henne lite i skritt för att hon ska ha något att göra och det gjorde vi även igår när det var en solförmörkelse ute! Ljuset blev dämpat och lite magiskt och det var vackert och vindstilla. En fin upplevelse om än vi inte stirrade stint mot solen och väntade på att skäran skulle bli smalare. 

I går så kände knappt Jonatan svullnaden, och det ska bli så intressant att höra vad veterinären säger i september. 

En annan sak som känns väldigt skönt är att ingen av oss har bråttom att rida in och utbilda Sessan. Det märktes extra tydligt nu när hon behövde vila och vi bara ryckte på axlarna och tänker att vilan får ju ta den tid den tar. Hon har mycket växande kvar och hon förtjänar en lugn start i livet!