Varför så svårt att hålla igen?!

 

Varför har jag så svårt att hålla inne med offentlig information i sociala medier?! Jag blir lite trött på mig själv. Jag har ju en ganska naiv bild av att människor mår bra och kan ge trevlig feedback, kanske även några kloka nya infallsvinklar, men det slutar alltid med att jag ångrar mig. 

Jag har blivit betydligt bättre på detta de senaste åren och ett stort lyft är ju att jag inte är med i några hästforum på nätet. Varken anonyma eller öppna. Jag kan dela några bilder på typ Welsh cob-sidor men thats it. Jag har också lovat mig själv att inte lägga ut detaljer om Ares någonsin får fång igen, för det blev som en digital Stargate-portral för galna medelålders kvinnor att dyka upp från ingenstans och armbåga sig in med sina egna ovälkomna synpunkter. I hundratal. Det slog riktigt hårt. En armé av dysfunktionella kvinnor som i kör marscherade fram och sade: ”Jag vet att du inte vill ha tips MEN…” 

Så vissa saker har jag lärt mig. 

Men Ares betedde sig skumt i helgen, såg ut att vara livrädd för ryktborsten, eller var det mig, och jag vet inte vad jag behövde. Kanske sympatier? Bekräftelse på att det är jobbigt att bry sig om djur? Ett erkännande att det gör ont någonstans när man inte riktigt förstår sin häst? Jag tog ett samtal med en veterinär idag och vi tror att han fick en ovanlig biverkning av vaccinationen kombinerat med lite andra omständigheter. De antecknar att han eventuellt kan vara känslig för viss vaccin och bli väldigt beröringsöm.  Det kändes bra. Vi förbereder oss bättre för bieffekter inför nästa års vaccination. 

Tyvärr hade jag hunnit öppna en Stargate-port av spekulationer och nu tror en icket oansenlig del av Sveriges befolkning att vi har björn och varg här hemma på gården. Och vad synd det är om Ares som måste sova ute, under sådana omständigheter! 

Jag har försökt att förklara en rad faktorer som talar emot att vi har rovdjur här, men pöbeln låter sig inte blidgas. Förutom att vi är omgivna av får, kor, hönor och hundar som sover ute, och inget annat djur som reagerat, så har vi även en åtel av kadaver två kilometer bort och en viltkamera. Få rovdjur kan motstå ett kadaver om det ändå ligger där och luktar och bjuder ut sig. Vi rider ofta förbi där, där även viltkameran är placerad, och jag känner mig helt trygg. Kommer en björn till området så är det där den kommer vilja göra ett besök, och det gör den troligen inte mitt på dagen. Men just nu är det rävar och fåglar som festar mest där. 

Till slut får jag ta bort inlägget. Och det efterföljande inlägget om att det vore bra med mindre spekulationer. 

Det är ändå så otroligt tydligt i dessa situationer att jag måste jobba bättre med mig själv och bättre förstå sociala medier. 

Senaste inlägget (reelen) jag hade på Instagram hade 86,4 tusen visningar. Ett vanligt inlägg har sällan under 10 tusen visningar och det största inlägget under semestern hade 183 tusen visningar. Film om transportträning gav 93 tusen visningar och ett vanligt klipp där jag kör traktor ger 34 tusen visningar. Det är enormt många som ser vad jag gör, och folk kommer att dras till inlägg om problem och kontakta mig för att lufta sina åsikter. Både officiellt och i privata meddelanden. 

Så jag måste ändra mitt eget beteende och tänka igenom noggrannare vad jag delar. Om vi säger att 2% av de som tittar på filmer är halvdåliga på att ge bra feedback så är det 3660 sådana personer som sett sommarens största inlägg.  

Jag måste lära mig att sociala medier inte längre handlar om gemenskap och samhörighet, som jag envisas med att tänka mig, utan att det handlar om att upprätta en integritet och skydda sig, om man vill fortsätta vara offentlig. 

Om jag ens vill det. 

Tur att bloggen är okänd. Här är inga hundratusentals besökare. Bara några nära, några kära, och säkert någon enstaka missunnsam. Inget mer än så!