Anemi, hästintervaller och transporten

Åh, vad jag är besviken. Jag har fått dåliga järnvärden igen och har anemi! Igen! Jag som började gå på gym för en månad sedan och tyckte att det var läge att pressa mig lite. Jag hade ju dåliga järnvärden år 2022 också och det var en otroligt tuff tid, och jag blir ganska ledsen över att jag delvis är där igen. 

Sedan kom ju den där följdeffekten av att jag inte känt mig jättetrött i vardagen, kanske har man vant sig när man långsamt blivit sämre, men när jag fick provresultaten svart på vitt så började jag plötsligt faktiskt känna mig trött och sliten. Typ som att jag hållit ihop mig och gnagt mig framåt men börjar erkänna att det är lite tufft och rasar ihop. Jag har ätit järntillskott varje dag och maken bjuder mig varje lördag på en underbar rejäl bit entré coté så jag blev överraskad att den järnrika kosten ändå inte hjälpt mig. Nu väntar jag på att få en läkartid om hur vi går vidare. 

Jonatan och Ares kör sina söndagsintevaller!

Men en sak som jag reagerat över, det är att jag inte riktigt orkat rida Ares på galoppintervaller, trots att han är superstadig och jättefin på varje pass. Han är mer än fin, han är fantastisk! Jonatan brukar galoppera honom långa sträckor i skogen och jag kör efter med fyrhjulingen. I söndags hade jag längtat hela veckan och sagt att det är min tur att ta Ares på en lång galopp efter de vackra sandvägarna och Jonatan kunde köra fyrhjulingen efter oss i stället. Förra söndagen så var det helt vindstilla och ett fantastiskt soligt väder, perfekt att våga sig ut, men när det väl var dags och jag stod där med ridkläder, redo att sitta upp, så tittade jag på Jonatan och sade besviket: 

"Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Jag är så besviken." Jonatan gav mig en kram och sade att han mer än gärna tar Ares och att jag inte behöver pressa mig. 

Men det är alltså inte bristande pannben som jag hade problem med, utan att jag har låga blodvärden, jättelite järn, nästan tömda järndepåer, är sjuk och behöver läkarvård. 

Ares är ju för snäll att ha med sig överallt. När han sprungit klart och står där, bredvid fyrhjulingen, svettig och flåsig, så brukar vi ta av honom sadeln och låta honom få pusta ut lite. Han går ingenstans, den killen. Han är verkligen med oss i allt! 

Vi tog hästarna på en premiärtur i den nya transporten i lördags, och det var nervöst att köra en 3-åring och en 6-åring i transporten. Transporten är ju sprillans ny, och gummilisterna har inte riktigt satt sig, så transporten gnäller lite i gummikanterna, men hästarna tog det jättebra. Det är bara att våga sig iväg på fler äventyr snart!

Så nu får jag ha lite tålamod och vänta på läkarkontakten innan vi tar en riktning framåt. Jag får vara lite ledsen och besviken och acceptera att jag inte orkar allt som jag planerar göra. Det är åtminstone lätt att åtgärda och vi bor ju i ett land där järnbrist kan åtgärdas på flera sätt! 

Jag får bita ihop en liten stund till, bara... 

.