Nöjd och tankar om reservhäst
Det har regnat en vecka men jag har tittat på lite bilder på Ares från förra veckan och är så otroligt nöjd! Det känns verkligen som att Ares har allt jag vill ha, resten som kommer efter detta är bara bonus. Han har arbetsviljan, trevlig storlek, energi och bärighet. Jag kan ändå ha en liten röst i bakhuvudet som säger "får jag verkligen behålla honom?" för det är svårt att föreställa sig att jag ska få ha det så här bra i... låt oss säga 20 år till?
Kanske är det för att jag behövt kämpa så mycket tidigare, som jag ändå kan känna lite osäkerhet över livets vändningar, och ni som följde resan med araben Galishimo märkte nog att sista året med honom var otroligt fint. Då hade vi verkligen hittat varandra, och trots att jag var trött och sjuk det året så gjorde Galishimo fina stadiga framsteg på både kurser och på uteritter, innan han plötsligt dog.
Man är kanske lite vaksam ändå, om att när livet är som bäst så rasar det. Ibland har jag också tanken om "Vad gör jag om Ares blir sjuk och tvärdör? Vad gör jag då? Börjar jag om från början med en ny ettåring, eller tvååring?"
Men om jag skulle köpa en reservhäst till Ares, vad har jag för riktning då? Funderingarna svajar lite. Jag har funderat på lite olika möjligheter:
Fjordhäst. En stabil häst som klarar sig på begränsad tillgång av mat, som Ares, och inte behöver gå på grönbete heller. De är kända för att vara kloka och det ska nog mycket till om en fjordhäst drar igång min ridrädsla. En häst att rida ut barbacka på i vintervädret utan att undra om vi kommer hem samtidigt eller inte. Nackdelen är väl att sadelläget känns lite knepigt och att många sadlar verkar glida fram. Den kan också bli lite liten för Jonatan och vi är ju två nu som hjälps åt med hästarna så det vore trist att begränsa hans ridning. Denna fina tjej med en väldigt användbar mamma är till salu på hästnet.
En Welsh cob till: Jag älskar väldigt mycket med Ares, och särskilt hans balans mellan att vara ganska stabil men ändå lite känslig och energisk. Man har aldrig en tråkig stund på Ares. Det finns ett cremello-sto ute i forum nu som ser jättesöt ut. Jag har frågat lite om stofölet och det låter som en fin tjej, men vi har ju inte byggt stallet klart ännu så det är lite för tidigt att tinga en häst. Jag vågar inte sätta ut en bild på henne för hon är nog inte ute officiellt. Welsh cob är verkligen en kul ras! Det enda som kan vara en nackdel är väl hungern att "prova något annat" då man redan har en supercob. Vad mer finns där ute?
Det finns många fina Welsh cobs ute på hästnet nu!
Frieser: Jag har träffat några frieserhästar och har verkligen gillat deras temperament och drömlika utseende. De verkar även fungera bra på lösdrift och kan vara lyxiga dressyrhästar. Man får jobba dem långa och låga och lägga in konditionspass samt vara uppmärksam på hovarna, kanske överväga att sko dem med sula, som det verkar. Det verkar inte vara så mycket nerv i dem. Nackdelen är väl den tunna avelsbasen och risken för sjukdomar då det är liten genetisk variation på dem, och att jag upplever dem som väldigt stora och tunga i jämförelse med vad jag har nu.
Svenskt halvblod: Ja, SWB har dykt upp som bubblare på listan. Det kan jag nog tacka ridklubben för då Jonatan rider SWB ibland på ridskolan, och de har verkligen varit kanonfina. Annars har jag upplevt de som lite för elektriska, att de har svårt för att slappna av (väldigt många SWB-ryttare på forum och på Instagram skriver att de "jobbar på avslappningen" när de tävlar sina SWB-hästar), och att de har lätt för att skada sig. På ridskolan har vi dock några lite äldre SWB-stjärnor som bevisar motsatsen varje dag, och verkligen lär Jonatan allt de kan, på ett rättvist och klokt sätt. Jag blir nu varm om hjärtat när man ser det, så har jag inte känt förut inför rasen! Så kanske kan man få en trevlig SWB-häst om man väljer rätt linjer. Eller inte. Det kanske är en chansning...
Quarter eller paint: Ja, Sessan är ju otroligt begriplig och trevlig att ha med sig, hon klarar nya miljöer fint, är en dröm att ta till veterinären, och bara väldigt personlig och smart. Lättlastad och klarar av att vara ensam. Jag ser att jag skulle kunna rida dressyr på Sessan i framtiden trots att hon är lite rastypiskt lågställd.
Sessan försökte förresten lägga sig ett par gånger när vi skodde henne förra veckan och hovslagaren (som verkligen tycker om henne och är tydlig med det) kallade henne "extremt tjurig" för dagen, efter att hon försökt lägga sig för 31:a gången. Men det är nog lite av en tillfällig fas av uttråkning efter all vila. Men hon är ju aldrig elak och det är lite oförargligt att vilja lägga sig när man vill komma undan hovslagaren, i mina ögon.
Det som är en annan fördel med paint och quarter är att de kommer i så många fina färger och teckningar. Men nackdelen är ju att hon är lågställd och det har visat sig att den lilla inflammerade slemsäcken är ganska typisk för rasen när de växer sådär med rumpan först. Men också en bra ras om man vill slippa slåss med ridrädsla.
Så nej, jag har ingen tydlig riktning på vad jag vill. Det är inget självsäkert: "NÄSTA HÄST BLIR EN BRUN PONNY" utan jag har verkligen ingen aning. Det är inte klockrent att jag behöver en lugn häst heller, för vi är två och jag har ganska bra förhållningssätt när en häst har lite nerv. Jag har ju också bara nosat på vad Ares har för potential för han kommer att fortsätta utvecklas så länge jag ger honom rätt förutsättningar...
Så... ja. Vi får se. Och känna efter. Kanske räcker Ares alldeles utmärkt, kanske skaffar jag en reservhäst... för säkerhets skull...
Kommentarer
Skicka en kommentar