Sjukdom, firande och stallbygge

I helgen har jag haft höstens obligatoriska förkylning och behövt vila. Jag kände mig sjuk redan i torsdags men haltade mig igenom fredagens arbetsuppgifter, och på fredagkvällen så ryckte jag upp mig och bjöd Jonatan på en trerätters middag på Kork och vinbaren. Han har nämligen gjort ett fantastiskt arbete med gjutgrunden till stallet och trots att jag kände mig trött så ville jag verkligen hylla jobbet han gjort och visa hur mycket jag uppskattade honom. 

Det är så otroligt mycket jobb med stallgrunden, jag hade ingen aning. Alla avlopp som ska dras och grävas ned med rätt storlek på rören och i rätt vinkel och lutning, och så allt armeringsgjärn som läggas på små plast-tassar och najas ihop så det inte glider iväg när själva betongen kommer. Sedan behöver man för-gjuta vissa områden kring vissa rör och avlopp så inte även det börjar luta eller skeva när betongen kommer rinnandes, samt installera en åsk-avledare, eller vad det nu heter, som ska föra eventuella blixtar som kan slå ned i stallet ned till marken utan att skada el och annat. Det är mycket! 

Att jobba böjd eller ihopkrupen på marknivå är påfrestande för kroppen då man hela tiden behöver avbryta jobbet för att räta på sig. Jag är otroligt imponerad över att han hållit på med detta, timme ut och timme in. Dessutom har vi varit överens om att det är ganska orimligt att jobba hårt med detta flera dagar i rad då kropparna helt enkelt inte orkar med det, så vi har behövt jobba ett par timmar och sedan pausat en eller två dagar till nästa tillfälle. Eller ja, det är Jonatan som jobbat hårdast. Och då förtjänar han en ordentlig middag. 

Det känns ju ganska overkligt att man träffat en man som vill bygga ett nytt stall åt oss. Tänk att det blev så, att jag var singel i så många år och gick in och ut ur relationer och sedan, efter jag fyllt 40 år, så träffade jag en man som överträffade alla mina drömmar. 

Ibland tänker jag hur livet hade blivit om jag exempelvis stannat i någon av de tidigare relationerna, och nu i backspegeln så tackar jag mitt yngre jag som så modigt bröt upp, och att jag verkligen vågade stå helt ensam och halvtrasig, under perioder då mina jämnåriga vänner skaffade barn och familj. 

Det fanns ett liv för mig med, och en make för mig med, som gav mig trygghet, sinnesro och glädje varje dag. 

Så det var det vi firade i fredags. Inget mer än så! 

Tänk att det kommer att komma en dag när man går in i det nya stallet för första gången med hästarna. Det  kommer verkligen att vara en upplevelse! 

Ares har ju varit en super-trooper som vanligt och vi har ett bra upplägg nu, när vi rider ca 20 minuter på ridbanan, och sedan så rider vi ut i skogen. Så det blir ingen nötning på ridbanan och han får ridas ut varje gång. Det passar oss jättebra! Jag har dock inte kunnat rida den här veckan men bara jag vilat ut ordentligt så är vi igång igen. Jag längtar!