Ares mår bättre, och jag med! (TW: Vikt)

Han är som en skör viol, den här stadiga killen. Om än jag skrev tidigare att jag tyckte han började bli sig själv igen så var han ännu mer sig själv idag. Det måste verkligen ha varit vaccinet som spökade och symtomen behövde tid på sig att klinga ut. 

Han tyckte haglivet var tråkigt och ville ut och röra på sig. Jag tog honom på töm för säkerhets skull för att kolla vart jag hade honom, och det gick ju bra på ridbanan men blev katastrof i skogen då han drog mig som en vante på sin upptäcksfärd och matresa, med spetsade öron och sin gungande rumpa som gick upp i en hurtig trav titt som tätt! Livet var gott, tyckte han! Väldigt stor skillnad jämfört med i söndags förmiddag då han förskräckt tryckte sig mot boxväggen och inte ens ville att jag skulle röra honom, än mindre ta på honom grimma. Det är en sådan lättnad att han är sitt vanliga brötiga, buffliga jag! 

Trots att jag inte är på topp själv med dåliga järnvärden så tycker jag att min 45-åriga kropp ändå börjar vara i hyfsad ordning. Jag har haft en vikt jag inte varit bekväm med, men tror jag gått ned, tja kanske fyra kilo på ett halvår. Jag vet inte exakt vikt för vi har ingen våg hemma. Jag har varit väldigt noggrann med att få i mig min järnkvot och mer därtill, så det känns inte som det är viktnedgången som är boven i dramat med låga järndepåer. Men jag börjar känna mig mycket mer bekväm i mitt eget skinn! 

Det har fungerat bra att inte ha en våg för jag har ett lite väl starkt intresse för projekt och framsteg, och kan lätt bli för ivrig, eller för frustrerad, och vilja gå ned åtminstone litegrann varje vecka, men så fungerar ju inte den kvinnliga anatomin där hormoner gör att man binder mer eller mindre vatten under en månad, så jag slappnar av lite bättre nu när jag inte vet vikten och bara går på hur jag känner mig när jag tar på mig jeans och tröja. Det är lite roligare att prova nya kläder och sminka sig inför jobbet också, det är också en indikator om att saker känns bättre med kroppen! 

Jag kan tycka det är lite synd hur samhället problematiserar vikt och självkänsla. Ni som följt mig genom åren vet att jag behöver gå ned i vikt regelbundet och sällan står stilla. Antingen går vikten upp eller ner. Förut var jag mer öppen om att jag försökte gå ned i vikt under de perioder jag kände att det behövde göras, men de senaste åren tystnar man, för det har väl inte samma sociala acceptans, trots att det är en kärleks-akt till sin egen kropp för att hålla sig hälsosam. Och jag tänker att när det "sunda" pratat om vikt och förändring av kost tystnar, då är det det osunda pratet om vikt som tar över i stängda forum. 

En gång sade en kollega: "Du har så lätt för dig. Du behöver bara bestämma dig för en kostplan och så håller du den och går ned i vikt. Det är orättvist för oss andra som får kämpa." men jag kämpar ju sannolikt lika mycket som alla andra, och är inget unikum av enkelhet. 

Jag är bara mer tyst om det för att det kan tolkas fel... det var ju det där jag skrev tidigare om att jag tränar på att hålla igen. 

Men det känns bra! Jag känner mig optimistisk!