Ares med mamma och Jonatan

 

Den här semestern är verkligen otroligt skön och återhämtande!

Jag har betydligt mindre "måsten" i år och det känns skönt att lulla på i sin egen takt och nöjt tänka "Jag hinner det jag hinner." Så kändes det inte riktigt förut, förra året så kämpade vi ju väldigt hårt ända in till hösten för att kunna flytta hästarna till gården och för mig att städa ur bostadsrätten, samtidigt som Ares hade fång. Året innan dess så renoverade vi huset invändigt en hel del och det var ju kul men väldigt mycket jobb där med. Det var också lite tur för jag har varit lite skröpligare denna semester och velat vila lite mer än vad jag gjort tidigare. Jag tror det är förkylningen från innan semestern som inte riktigt gått ur kroppen. 

I år kan jag dock fokusera lite mer på Ares och det har varit väldigt tacksamt. Han blir ju bara finare och finare. Han har burit mamma på en uteritt och det gjorde han verkligen med den äran. Tänk att för ett år sedan ville mamma också rida Ares, men då var han fem år, och då vågade jag inte släppa upp henne på honom, då fick hon rida en bekants fina ponny i stället. Men i år är han ju sex år och en riktig godbit och jag känner betydligt mer tillit till honom. 

Hur snygg är han inte i sitt fina hackamoreträns? Det glider lite långt fram på nosen men jag ska försöka korta sidostyckena strax. Men tänk att min mamma rider honom?! Det roligaste var när mamma skulle sitta av och fick lite problem just när hon skulle glida av. Hon är ju pensionär och har inte ridit regelbundet så det var lite svårare att kliva av just den dagen. Hon fick inte över benet över det bakre sadelvalvet och fastnade halvvägs med tån hamrandes mot Ares rumpa. Under tiden hon stånkandes och skrattandes försökte komma sig ur dödläget så började sadeln långsamt glida ur sitt läge och falla neråt mot mig, vilket i sin tur hjälpte henne att komma ned. Ares stod snällt och tålmdigt, och vände långsamt sitt stora huvud mot oss och tittade på oss med snälla ögon, med sadeln på sniskan och en väldigt glad mamma som äntligen kom ned. Då vill ju hjärtat svämma över av värme för denna fina Welsh cob. 

Jag fann en bild på dem tillsammans från november 2022 då Ares bara var två år, och nu sitter hon alltså tryggt på honom och fnissar, och han står tålmodigt och väntar när hon försöker sitta av. 

Jonatan har också ridit Ares. Det är ju i och för sig inga större nyheter då han även red honom lite förra sommaren. En stor skillnad är ju att Jonatan nu ridit på ridskolan i två år och påbörjar sitt tredje år till hösten, och han blir bara bättre och bättre. Vi har tagit Ares med transporten till sandvägarna flera gånger i sommar, och han har sprungit efter fyrhjulingen, flera kilometer. Det har varit väldigt skönt att börja konditionsträna honom rakt fram på mjukt underlag, och känna att han får bättre och bättre förutsättningar att hålla sig frisk. 

Men jag skulle ju även vilja rida Ares efter sandvägarna. Det lilla problemet som dykt upp är ju att jag, om än jag inte är särskilt ridrädd längre, ändå blir triggad av ljud när jag sitter i sadeln. Särskilt ljud bakifrån. Det blev lite av en mental låsning för att rida framför en fyrhjuling och ha det brummande ljudet bakom mig. Det är ganska svårt att beskriva en sådan låsning men jag tror att jag ska dö, att Ares ska skena för ljudet av den axande motorn, och kroppen fryser fast lite. När det händer så ser jag ju rent objektivt på mina egna tankar att de är löjliga, Ares har inte haft några sådana tendenser alls, men att hindra kroppens impuls är lika svårt som att hindra en nysning. 

Så då fick Jonatan rida Ares och jag köra fyrhjulingen efter dem. Det är väldigt nyttigt för mig att se hur Ares beter sig från fyrhjulingen. Först låg jag ganska långt efter dem, ca 50-70 meter, och var försiktig med att ligga på gasen, men Jonatan travade ganska kvickt iväg från mig så jag behövde gasa för att hänga med. De travade i 3,7 kilometer utefter sandvägarna och Jonatan tog bara en kvick paus för att sitta av när ett flygplan låg nära trädtopparna för att landa på flygplatsen i närheten. 

"Det där var en onödig avstigning, Ares bryr sig ju inte alls..." konstaterade Jonatan nöjt och satte sig sedan upp på Ares och så travade de vidare. Den sista kilometern låg jag ganska nära dem när de travade på, kanske bara 10-15 meter, och Jonatan insisterade på att Ares inte alls bryr sig om motorljuden från fyrhjulingen. Det såg otroligt trevligt ut! 

Nu är planen att Ares och Jonatan ska strutta runt i trav efter sandvägarna några gånger till, och jag ska ligga efter med fyrhjulingen, en eller flera gånger till. När jag känner mig redo så ska jag prova sitta upp och rida och se om låsningen släppt lite. Kanske kan jag göra det i slutet på ett travpass då Ares redan är lite trött? Jag är då otroligt tacksam över att Jonatan gått så många pass på ridskolan, och ridit så pass olika hästar, att han nu kan hantera Ares jättefint. Han tycker Ares är trevlig, framåt, mjuk och lyhörd och tycker att han är rolig att rida. Han noterade även att Ares är ganska snabb att vilja ta galopp, men det vet vi ju redan att han är, det är ju lite av ett lyxproblem. Han galopperade ju in sig själv när han var fem och sedan dess har han velat galoppera ganska ofta. Men han är lätt att plocka ner också. 

Jag är i alla fall otroligt tacksam att Jonatan gör detta med Ares så jag får en bra förutsättning att komma igång jag med. 

Vi kompletterar verkligen varandra!