Vi har ju börjat nosa lite på öppnor och skänkelvikningar och Ares verkar förstå det bra! Vi gör små, små, myrsteg i rätt riktning och han får många goseklappar när han gör rätt. Man kan väl säga att vi kommit halvvägs och att man ser fina kliv ungefär vid vartannat försök. De är lite ojämna, men det märks att han försöker!
Jag är väldigt tacksam över hur lätt han ändå snappar upp detta då han är en stadig grabb som har sin egen balans, som inte är helt lätt att rucka på i traven. Vilken tur jag hade Galishimo innan, och hade en känsla för att det tar ganska lång tid att få till fina skänkelvikningar och öppnor, så jag har haft ganska låga förhoppningar på hur utvecklingen ska bli. Det enda jag vet säkert är att man måste göra uppgiften och repetera regelbundet några veckor för att få resultat, annars händer ingenting. Det måste få ta tid. Ett halvårs träning är inte alls orimligt.
Jag gör bara skänkelvikningar i det varv som Ares borde ha svårast för, så det inte blir för tjatigt och för många upprepningar. Jag tänker att om han fattar poängen i det svåra varvet så har vi i alla fall säkrat att han blir liksidig, och när vi ska ta det lätta varvet, som han ändå lätt flyter ut i, så kommer det nog att gå lite snabbare att träna in. Men jag är otroligt tacksam över hur fint han svarar, ändå!
Och Ares allmänna form känns verkligen kanoners! Han känns så lätt på handen och samtidigt stark och energisk, man måste göra någon avstämning med honom då och då, så han inte blir för entusiastisk och faller i galopp när han tuffar på i traven. Jättehärlig känsla att sitta på!
Tänk att det inte var så länge sedan jag red för en tränare, i april 2025, och fick hemläxan att driva på honom mer i traven så han inte skulle bli så tung, och det kändes så forcerat och stressat. Jag försökte ju i tre veckor och kände mig bara mer och mer obekväm, och Ares kändes otrygg och började gå med huvudet i vädret och slå över i galopp i tid och otid, så jag lade ned den övningen helt och hållet. Inte helt utan vånda och självklander då jag tänkte att jag var för rädd och osäker för att våga driva på min unghäst i ett fräsigare tempo.
Nu när jag sällan har fokus på tempo så har det verkligen kommit helt av sig själv med styrkan och konditionen, och är verkligen jättetrevlig, och framför allt ärlig! Jag ska aldrig mer forcera fram en bjudning, för Ares har en egen bjudning, han måste bara få sakta ned när han tänker och ska lära sig nytt.
Den upplevelsen blev också lite av en brytpunkt för att sluta rida för tränare och tänka själv. Någon gång är det dags att göra det och jag är ju 45 år. En tränare kan vara hur bra som helst på sitt jobb, men de ser bara 45 minuter av ens häst och det är svårt att ringa in vad just den hästen behöver. Och vad den ryttaren behöver. En tränare kan jag ta in när jag kört fast med något eller stagnerat. Annars går det bra med videor på sin ridning och en liten egen analys efter det passet. Vi siktar ju inte på eliten!
Nåja. En annan sak vi testade igår var att lasta Ares i transporten och åka med honom de tre kilometerna till sandvägarna. Sandvägarna är breda fina, plana, stigar som mestadels består av sand och som är otroligt skonsamma för en häst att trava på. De är också ganska tomma på människor och bjuder på ganska fri sikt då det bara växer tall i området. Inga buskage och kurvor där man plötsligt kan överraskas av något. En bra plats att ta sin häst så den kan få jogga på lite oavbrutet i ett bra tempo.
Jonatan körde efter hästtransporten med fyrhjulingen. Sedan lastade vi ur Ares, och Jonatan promenerade med honom samtidigt som jag körde lite före och efter dem med fyrhjulingen.
När Ares verkade relativt obrydd över fyrhjulingen, vilket bara tog ca 5 minuter, så satte sig Jonatan på sätet bakom mig och vi skrittade iväg en stund.
Ares skötte sig exemplariskt och såg ut som om han aldrig gjort något annat, så efter bara några minuters skritt så ökade jag tempot och vi travade med honom. Han ropade efter Sessan (som fick vara hemma i box) men annars så var han precis som vanligt. Han travade efter oss helt obekymrat och vi tuffade på ca tre kilometer i traven. Vid vissa kurvor så saktade jag ned och då saktade Ares ned lika lydigt bredvid oss, verkligen exemplariskt.
Sedan lastade vi på honom i transporten igen och åkte hem.
Lastningarna är otroligt odramatiska. Man pekar bara på transporten så går han in.
Jag kan lasta honom ensam också. Inga problem!
Detta gör vi definitivt om!
Kommentarer
Skicka en kommentar