Funderat klart
Nej, det blir inget stallbyte. Förklaringen till detta är att jag och Galishimo suger på uteritter så jag är inte säker på om jag lyckas nyttja de fina ridvägarna vintertid. Framför allt inte när det kommer till mörkerridning. Jag blev fruktansvärt irriterad över mina begränsningar men samtidigt lättad över att jag inte behöver utmana mig mer. Hade det funnits ett stall som både erbjöd lösdrift, ridhus och fina ridvägar hade jag nog flyttat men det finns ingen sådan plats i närheten, vad jag vet.
Det går ju faktiskt att stoppa in Galishimo i transporten och åka iväg om jag vill till fina ridvägar. Till Anna är det exempelvis bara en kvarts bilkörning och då har jag tillgång till jättefina sandiga ridvägar. Jag åkte till henne i lördags och tog med mig Galishimo. Tyvärr var det lite mentalt jobbigare för mig än vad jag tänkte mig. Vi skulle bli tvungna att ta hästarna genom ett bostadsområde för att komma till ridvägarna, och jag har ingen erfarenhet av att Galishimo tar bostadsområden speciellt bra. Han är ju väldigt vaken och alert. Jag blev orolig och hade svårt att somna. Tankarna började snurra:
"Varför utsätter jag honom för detta när han har så lätt för att bli otrygg? Varför blir jag livrädd i sadeln fortfarande? Kan jag inte bara låta honom vara den han är i stället? Han är ingen utflyktshäst..."
När jag väl kom till Anna dagen efter, med Galishimo tryggt ätandes i transporten, så kände jag mig ganska urlakad på energi. Anna såg direkt att jag inte var i form och kramade mig hårt och sade att vi tar allt i min takt och att jag gör det jag känner mig bekväm med. Galishimo fick sadel och träns på sig och så gick jag med honom först. Anna red lugnt bredvid oss med trygga Pride (som gått samma runda tuuusen gånger och en gång till).
Galishimo skötte sig faktiskt riktigt strålande. Så trafiksäker som han var i lördags har han aldrig varit förut. Bussar, bilar, motorcyklar, hundar, traktorer, allt gick jättefint. Vi fick till och med en klunga med ett 20-tal MTB-cyklister efter oss som försiktigt passerade oss, och Galishimo såg bara glad och nyfiken ut.
"Vilken fin häst!" utbrast en kvinnlig cyklist och tittade länge på Galishimo.
"Jag går även att mata!" svarade Galishimo entusiastiskt.
Där fick jag kvittot på förra sommarens turer då Galishimo fått springa efter Björn när han cyklat på mountainbike, under flera vändor. Duktig häst!
Galishimo hanterade allt långt över förväntan, kanske för att han hade sin kompis Pride med sig, och till slut kände jag mig så trygg så jag kunde sitta upp och rida på honom. En undran som jag bar med mig efter ridturen är om all denna åkning med hästtransporten också påverkat hans trafiksäkerhet? Lugn var han i alla fall!
Dagen efter skulle jag till ridhuset, med Anna och Pride igen, och undrade om Galishimo var trött på utflykter nu när han varit ute på okänd mark dagen innan. Icket. Redan två timmar innan avfärd, då jag och Angelika skulle övningsköra med min bil och transport, så stod han vid utgången och vandrade otåligt. Han känner mycket väl igen sin mattes bil och sin transport. När vi återvände gnäggade han på mig. När jag tagit in honom, ryktat honom och visade honom transporten gick han glatt in självmant och började äta lugnt. Sedan var han en riktig stjärna i ridhuset också. Det var solreflexer på marken som vi förut har haft riktigt jobbiga problem med, som han totalt ignorerade nu. Så otroligt skönt! Han blev lite upplivad av galoppen så den drog jag ned lite på att träna, den kan vi fortsätta träna på hemma i stället.
När jag kom tillbaka från ridhuset hade jag betydligt mer energi kvar så jag städade och fixade lite i ridskåpet. Putsade sadel och träns, och bara såg till att allt var fint.
Jag har beställt en ny ryktväska så jag kan stoppa nuvarande använda ryktväska i tvättmaskinen, snart. Den har samlat på sig lite fläckar detta år jag haft den. Den nya beställda ryktväskan looks like this!
Det blev en skön helg med andra ord. Och fem lugna dagar (förutom min utflyktsångest). Jag känner mig frisk och mår precis som jag gjorde innan jag fick alla mina symptom i slutet av februari. Så skönt att livet återvände som det var innan!
Det går ju faktiskt att stoppa in Galishimo i transporten och åka iväg om jag vill till fina ridvägar. Till Anna är det exempelvis bara en kvarts bilkörning och då har jag tillgång till jättefina sandiga ridvägar. Jag åkte till henne i lördags och tog med mig Galishimo. Tyvärr var det lite mentalt jobbigare för mig än vad jag tänkte mig. Vi skulle bli tvungna att ta hästarna genom ett bostadsområde för att komma till ridvägarna, och jag har ingen erfarenhet av att Galishimo tar bostadsområden speciellt bra. Han är ju väldigt vaken och alert. Jag blev orolig och hade svårt att somna. Tankarna började snurra:
"Varför utsätter jag honom för detta när han har så lätt för att bli otrygg? Varför blir jag livrädd i sadeln fortfarande? Kan jag inte bara låta honom vara den han är i stället? Han är ingen utflyktshäst..."
När jag väl kom till Anna dagen efter, med Galishimo tryggt ätandes i transporten, så kände jag mig ganska urlakad på energi. Anna såg direkt att jag inte var i form och kramade mig hårt och sade att vi tar allt i min takt och att jag gör det jag känner mig bekväm med. Galishimo fick sadel och träns på sig och så gick jag med honom först. Anna red lugnt bredvid oss med trygga Pride (som gått samma runda tuuusen gånger och en gång till).
Galishimo skötte sig faktiskt riktigt strålande. Så trafiksäker som han var i lördags har han aldrig varit förut. Bussar, bilar, motorcyklar, hundar, traktorer, allt gick jättefint. Vi fick till och med en klunga med ett 20-tal MTB-cyklister efter oss som försiktigt passerade oss, och Galishimo såg bara glad och nyfiken ut.
"Vilken fin häst!" utbrast en kvinnlig cyklist och tittade länge på Galishimo.
"Jag går även att mata!" svarade Galishimo entusiastiskt.
Där fick jag kvittot på förra sommarens turer då Galishimo fått springa efter Björn när han cyklat på mountainbike, under flera vändor. Duktig häst!
Galishimo hanterade allt långt över förväntan, kanske för att han hade sin kompis Pride med sig, och till slut kände jag mig så trygg så jag kunde sitta upp och rida på honom. En undran som jag bar med mig efter ridturen är om all denna åkning med hästtransporten också påverkat hans trafiksäkerhet? Lugn var han i alla fall!
Dagen efter skulle jag till ridhuset, med Anna och Pride igen, och undrade om Galishimo var trött på utflykter nu när han varit ute på okänd mark dagen innan. Icket. Redan två timmar innan avfärd, då jag och Angelika skulle övningsköra med min bil och transport, så stod han vid utgången och vandrade otåligt. Han känner mycket väl igen sin mattes bil och sin transport. När vi återvände gnäggade han på mig. När jag tagit in honom, ryktat honom och visade honom transporten gick han glatt in självmant och började äta lugnt. Sedan var han en riktig stjärna i ridhuset också. Det var solreflexer på marken som vi förut har haft riktigt jobbiga problem med, som han totalt ignorerade nu. Så otroligt skönt! Han blev lite upplivad av galoppen så den drog jag ned lite på att träna, den kan vi fortsätta träna på hemma i stället.
När jag kom tillbaka från ridhuset hade jag betydligt mer energi kvar så jag städade och fixade lite i ridskåpet. Putsade sadel och träns, och bara såg till att allt var fint.
Jag har beställt en ny ryktväska så jag kan stoppa nuvarande använda ryktväska i tvättmaskinen, snart. Den har samlat på sig lite fläckar detta år jag haft den. Den nya beställda ryktväskan looks like this!
Kommentarer
Skicka en kommentar