Det tar tid att komma tillbaka
Ja, som texten lyder. Det tar tid att komma tillbaka. Jag tog min första långpromenad i går, sedan februari, det är den lite längre rundan på 7 km till Mobackendammen, över Skellefteåälven och sedan tillbaka till Lejonströmsbron och hem igen. Jag tog den även i morse innan jobbet. Nu har jag blåsor på fötterna, för huden har blivit tunn igen och fötterna är ovana att gå 14 km inom ett dygn. Märkligt vad snabbt man kommer ur form!
Jag har ridit Galishimo hjälpligt, men jag är lite räddare på honom än vad jag brukar, och de tre senaste uteritterna har jag suttit av och lett honom i stället. En gång var det mer än väl befogat, då han extatiskt studsade sig fram i en halvtimme och var så överväldigad av intryck att han högljutt snubblade sig fram över stock och sten med buller och brak. Han var oerhört glad så det var svårt att klaga på honom.
De andra gångerna har jag bara suttit av i förebyggande syfte, för att jag inte orkar kämpa med honom ifall han blir upptrissad.
Så jag håller på att ta mig tillbaka till mina rutiner, men känner mig lite skör. Mentalt skör också. Jag känner mig lite mer sårbar för stress, blir lite lättare sur, blir lättare ridrädd, och har inte min vanliga "mentala regnkappa" på mig. Det är skönt att lösningen är inom räckhåll nu när jag kan börja röra på mig igen. Det har varit några tuffa veckor.
Jag har fotograferat Ebba och Måns också, och det blev fina bilder! Det är alltid kul att göra andra glada.
Den andra Ebba på stallet, som jag oftast rider med, fick sig en ordentlig klippning med dramatiska etapper och lugg, hon blev jättefin! Hon har tjockt, mörkt, långt, vackert hår som nästan ser overkligt blankt och fint ut, och det är helt otroligt att hon låter mig klippa i det. Men jag lyckades bra och är riktigt nöjd!
Jag har ridit Galishimo hjälpligt, men jag är lite räddare på honom än vad jag brukar, och de tre senaste uteritterna har jag suttit av och lett honom i stället. En gång var det mer än väl befogat, då han extatiskt studsade sig fram i en halvtimme och var så överväldigad av intryck att han högljutt snubblade sig fram över stock och sten med buller och brak. Han var oerhört glad så det var svårt att klaga på honom.
De andra gångerna har jag bara suttit av i förebyggande syfte, för att jag inte orkar kämpa med honom ifall han blir upptrissad.
Så jag håller på att ta mig tillbaka till mina rutiner, men känner mig lite skör. Mentalt skör också. Jag känner mig lite mer sårbar för stress, blir lite lättare sur, blir lättare ridrädd, och har inte min vanliga "mentala regnkappa" på mig. Det är skönt att lösningen är inom räckhåll nu när jag kan börja röra på mig igen. Det har varit några tuffa veckor.
Jag har fotograferat Ebba och Måns också, och det blev fina bilder! Det är alltid kul att göra andra glada.
Den andra Ebba på stallet, som jag oftast rider med, fick sig en ordentlig klippning med dramatiska etapper och lugg, hon blev jättefin! Hon har tjockt, mörkt, långt, vackert hår som nästan ser overkligt blankt och fint ut, och det är helt otroligt att hon låter mig klippa i det. Men jag lyckades bra och är riktigt nöjd!
Kommentarer
Skicka en kommentar