Falsk lydnad och uteritter
Jag har backat bandet med G igen. Igen, alltså. på uteritterna. Jag har, egentligen ganska oengagerat och slött, följt "Heart & Horses" eller "Gubben med hatten" då och då på youtube. Det är inte en livsomvälvande filosofi men han sade något som fastnade hos mig vid ett avsnitt om lastträning av en islandshäst. Han pratade om Falsk lydnad. Falsk lydnad är när hästen gör det man ber den om fast den inte trivs med det. Exempelvis när islandshästen går in i en hästtransport trots att den är rädd, inte för att den tycker att det är en bra idé. Gubben med hatten tycker att man bara kommit halvvägs om man får hästen till en falsk lydnad, och andra problem kan ackumulera längre fram. Därför är det bra att jobba vidare på övningarna tills man har en äkta lydnad, det vill säga, när hästen är avspänd och nöjd över att få utföra sin uppgift.
Det är ju Galishimo i ett nötskal på våra ensamma uteritter. Han trivs inte alls på dem, och vill ju oftast att jag ska finnas tryggt på marken och "inom synhåll" i stället. Särskilt när det blåser. Men han gör ju precis som jag säger. Men jag känner ju i hela hans kropp att han är väldigt spänd och tittig. Han fixerar sig vid osynliga föremål och skyggar för gräset när det rör sig. Galoppen blir ju nästan omöjlig då han spänner sig så mycket att han nästan studsar på stället.
Så jag har jobbat med hans "falska lydnad" på våra ensamma uteritter en stund nu. Och då blir det skritt på långa tyglar som gäller. Och många stopp med klappar och lite godispauser. I går så fick han stå vid vägkanten och beta en stund. Han har faktiskt, vilket han aldrig fått förut i sitt liv, fått stå och tomstirra en stund då och då. Allt för att ge honom en trevlig, trygg, upplevelse och ett steg närmare en äkta lydnad.
Det kan ju vara årstiden och hans allmänna mognad, men jag tycker mig se en liten förbättring. Igår red jag ut med honom ensam trots att det blåste 5 sekundmeter och rasslade på ganska bra i buskarna. Han skyggade faktiskt inte en enda gång. Jag tycker också att han verkar "släppa ned mig" i sadeln bättre och den stolpiga uppblåsta skritten känns lite mjukare och gungigare.
Dessutom har jag tränat in att lägga en hand på hans manke just innan jag vänder mig om i sadeln (för att kolla att vi inte har tåg, bilar eller cyklister bakom oss) och nu när han har vant sig vid att han får en hand på manken innan jag vänder mig, så reagerar han inte lika förvånat på viktförändringen i sadeln.
Jag märkte även att när tåget passerat oss så satt jag upp i sadeln igen på en gång, och behövde aldrig ha korta tyglar... Ingen akut hemlängtan här inte!
När vi var en kilometer hemifrån kom Ebba gåendes och följde oss sista biten, bara för att hänga med mig en stund. Det är så trevlig stämning på stallet nu.
Angelika har också klarat uppkörningen för utökat B-körkort (det gick snabbt!) och gav mig choklad och gav Galishimo en slicksten! Detta för att vi övningskört en hel del och jag har lånat ut både bil och transport. Jag jobbar alldeles bredvid trafikverket, så jag gick faktiskt dit och mötte upp henne när hon avslutade sin uppkörning och lastade ur släpet. Först blev hon jätteglad, sedan verkade hon lite nervös så jag låtsades titta i mobilen och sola när hon gjorde de sista momenten.. hehe... helt ointresserad. Råkade bara stå där. Ingen press.
Jag blev hur glad som helst när jag fann dessa i sadelskåpet i alla fall!
Det är ju Galishimo i ett nötskal på våra ensamma uteritter. Han trivs inte alls på dem, och vill ju oftast att jag ska finnas tryggt på marken och "inom synhåll" i stället. Särskilt när det blåser. Men han gör ju precis som jag säger. Men jag känner ju i hela hans kropp att han är väldigt spänd och tittig. Han fixerar sig vid osynliga föremål och skyggar för gräset när det rör sig. Galoppen blir ju nästan omöjlig då han spänner sig så mycket att han nästan studsar på stället.
Så jag har jobbat med hans "falska lydnad" på våra ensamma uteritter en stund nu. Och då blir det skritt på långa tyglar som gäller. Och många stopp med klappar och lite godispauser. I går så fick han stå vid vägkanten och beta en stund. Han har faktiskt, vilket han aldrig fått förut i sitt liv, fått stå och tomstirra en stund då och då. Allt för att ge honom en trevlig, trygg, upplevelse och ett steg närmare en äkta lydnad.
Det kan ju vara årstiden och hans allmänna mognad, men jag tycker mig se en liten förbättring. Igår red jag ut med honom ensam trots att det blåste 5 sekundmeter och rasslade på ganska bra i buskarna. Han skyggade faktiskt inte en enda gång. Jag tycker också att han verkar "släppa ned mig" i sadeln bättre och den stolpiga uppblåsta skritten känns lite mjukare och gungigare.
Dessutom har jag tränat in att lägga en hand på hans manke just innan jag vänder mig om i sadeln (för att kolla att vi inte har tåg, bilar eller cyklister bakom oss) och nu när han har vant sig vid att han får en hand på manken innan jag vänder mig, så reagerar han inte lika förvånat på viktförändringen i sadeln.
Jag märkte även att när tåget passerat oss så satt jag upp i sadeln igen på en gång, och behövde aldrig ha korta tyglar... Ingen akut hemlängtan här inte!
När vi var en kilometer hemifrån kom Ebba gåendes och följde oss sista biten, bara för att hänga med mig en stund. Det är så trevlig stämning på stallet nu.
Angelika har också klarat uppkörningen för utökat B-körkort (det gick snabbt!) och gav mig choklad och gav Galishimo en slicksten! Detta för att vi övningskört en hel del och jag har lånat ut både bil och transport. Jag jobbar alldeles bredvid trafikverket, så jag gick faktiskt dit och mötte upp henne när hon avslutade sin uppkörning och lastade ur släpet. Först blev hon jätteglad, sedan verkade hon lite nervös så jag låtsades titta i mobilen och sola när hon gjorde de sista momenten.. hehe... helt ointresserad. Råkade bara stå där. Ingen press.
Jag blev hur glad som helst när jag fann dessa i sadelskåpet i alla fall!
Kommentarer
Skicka en kommentar