"På den tiden bloggar var stora"
Jo, på youtube förklarar två influensers lite i förbifarten att det förut var populärt med bloggar, "den här tjejen var populär på den tiden bloggar var stora" förklarar dom i förbifarten, och jag inser att jag är väldigt out of date, igen. Vad hände? Jag försökte vara inne. Tio år försvann snabbare än en gris blinkade, jag blev ute igen. Hehe...
Nåja. Jag har kanske varit bättre på att uppdatera mig på instagram än på bloggen, det måste jag erkänna. Däremot kommer jag att göra en liten återgång till bloggen igen. En del av förklaringen till detta är att det är så otroligt lätt att bli avundsjuk på både bättre ryttare och bättre hästar på instagram.
Jag tar ett exempel; Jag gillar hingstarna Sibelius och Fürstenball. Det är maffiga dressyrhingstar som är kända för att lämna mentalt stabila avkommor. Alltså har jag följt hashtagen #sibelius och #fürstenball på instagram. Plötsligt blir jag bombad av dessa otroliga hingstar samt deras avkommor.
Och vilken typ personer haschtaggar dessa magnifika hästar på sina inlägg? Jo, ryttare som är både rikare än mig och betydligt bättre på att rida dressyr. Jag får inte intrycket av att dessa ryttare behöver ett heltidsjobb vid sidan om hästintresset, direkt. Hästarna står i fina stall och blir pedantiskt skötta.
Jag gapar av häpnad och lever mig in i deras filmer innan jag vaknar upp i min lilla etta med min lilla arab på sin lösdrift och plötsligt får en lätt känsla av vemod. Trots att jag vet att Galishimo har det jättebra och är frisk och sund han med, fast på ett annat sätt. Här vilar han i lösdriftskojan med sin bästis Corzo.
Likaså har jag följt diverse araber på instagram och kan bli avundsjuk även där. Det galopperas ute både barbacka och utan sadel och träns. Det verkar vara många arabhästars paradgren. Galishimo gillar inte när saker går fort ute. Han vill inte själv gå fort ute. Särskilt inte ensam. Är han ensam stapplar han osäkert fram och stirrar ängsligt på alla möjliga faror. Någon galopp utan huvudlag känns långt borta. Hemvägen kan han bli stressad och trippa runt och då åker energin överallt utom framåt. Eller araber som glatt hoppar. Tänk att det finns så många araber som glatt hoppar!
Och så kommer vemodet igen.
För att inte nämna alla uppfödare jag följer och nya föl som kommit denna vår. Jag följer quarterhästar, morganhästar, new foresthästar, svenska halvblod. Häst på häst, som jag varken har råd eller tid med.
Instagram berättar om och om igen för mig att jag kunde ha haft det bättre än så här. Och vad gör man om någon berättar att man kunde haft det bättre än så här, varje dag, alla tider på dygnet? Innan man går och lägger sig får man det budskapet och även just efter att man vaknat upp.
Jo, man gör slut. Man slutar följa duktiga ryttare, fina hästar, och börjar följa marsvin i stället. Sedan återgår man till den tiden bloggar var stora, och bubblar in sig i det som faktiskt är här och nu.
Så man kan njuta av sin lilla friska arab och den fina lösdriften han står på.
Så man kan känna sig nöjd över sitt liv igen,
precis som detta liv blev,
och berätta om det i stället.
.
.
Nåja. Jag har kanske varit bättre på att uppdatera mig på instagram än på bloggen, det måste jag erkänna. Däremot kommer jag att göra en liten återgång till bloggen igen. En del av förklaringen till detta är att det är så otroligt lätt att bli avundsjuk på både bättre ryttare och bättre hästar på instagram.
Jag tar ett exempel; Jag gillar hingstarna Sibelius och Fürstenball. Det är maffiga dressyrhingstar som är kända för att lämna mentalt stabila avkommor. Alltså har jag följt hashtagen #sibelius och #fürstenball på instagram. Plötsligt blir jag bombad av dessa otroliga hingstar samt deras avkommor.
Fürstenball
Och vilken typ personer haschtaggar dessa magnifika hästar på sina inlägg? Jo, ryttare som är både rikare än mig och betydligt bättre på att rida dressyr. Jag får inte intrycket av att dessa ryttare behöver ett heltidsjobb vid sidan om hästintresset, direkt. Hästarna står i fina stall och blir pedantiskt skötta.
Jag gapar av häpnad och lever mig in i deras filmer innan jag vaknar upp i min lilla etta med min lilla arab på sin lösdrift och plötsligt får en lätt känsla av vemod. Trots att jag vet att Galishimo har det jättebra och är frisk och sund han med, fast på ett annat sätt. Här vilar han i lösdriftskojan med sin bästis Corzo.
Likaså har jag följt diverse araber på instagram och kan bli avundsjuk även där. Det galopperas ute både barbacka och utan sadel och träns. Det verkar vara många arabhästars paradgren. Galishimo gillar inte när saker går fort ute. Han vill inte själv gå fort ute. Särskilt inte ensam. Är han ensam stapplar han osäkert fram och stirrar ängsligt på alla möjliga faror. Någon galopp utan huvudlag känns långt borta. Hemvägen kan han bli stressad och trippa runt och då åker energin överallt utom framåt. Eller araber som glatt hoppar. Tänk att det finns så många araber som glatt hoppar!
Och så kommer vemodet igen.
För att inte nämna alla uppfödare jag följer och nya föl som kommit denna vår. Jag följer quarterhästar, morganhästar, new foresthästar, svenska halvblod. Häst på häst, som jag varken har råd eller tid med.
Instagram berättar om och om igen för mig att jag kunde ha haft det bättre än så här. Och vad gör man om någon berättar att man kunde haft det bättre än så här, varje dag, alla tider på dygnet? Innan man går och lägger sig får man det budskapet och även just efter att man vaknat upp.
Jo, man gör slut. Man slutar följa duktiga ryttare, fina hästar, och börjar följa marsvin i stället. Sedan återgår man till den tiden bloggar var stora, och bubblar in sig i det som faktiskt är här och nu.
Så man kan njuta av sin lilla friska arab och den fina lösdriften han står på.
Så man kan känna sig nöjd över sitt liv igen,
precis som detta liv blev,
och berätta om det i stället.
.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar