Promenader och hästhår överallt



Tredje promenaden på tre dagar och jag börjar känna igen mig själv! Det var enkelt att kliva upp 05.00 i morse och jag kände mig mycket mer utvilad på morgonen. Jag är mycket gladare än innan. Jag stannade av länge och lyssnade på vårfåglarna och kände morgonsolen värma mig i nacken.  Jag joggade lite lätt i varje uppförsbacke för att känna hur jag reagerade på att bli lite mer andfådd. Jag blev lite yr men det gick snabbt över. Till frukosten lade jag till en liten efterrätt med jordgubbar, clementiner och vispgrädde . Jag passade på att byta sängkläder och slänga in lite tvätt i maskinen, som jag inte orkat ta itu med på länge.

Igår kväll använde jag den lilla billiga dammsugaren från Biltema och städade upp bilen från Galishimos alla vita hästhår. Det gick snabbt och smidigt. Två westernpaddar blev grundligt rengjorda också med dammsugaren och det allra mesta hästhåret och dammet försvann.

Den där svarta padden… den där svindyra märkespadden jag köpte, för typ 1800 kr? Ja den här alltså..
Den är för hård och tjock för Galishimo. Jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var som gjorde att sadeln gled fram hela tiden igen. Jag trodde att Galishimo blivit tjock av för lite träning och att det var därför sadeln lättade bak och grävde in sig mot hans manke i galoppen. Jag grät och förbannade mig själv som varit så trött att Galishimo blivit för tjock för att ridas. Sedan så sov jag på saken och började fundera på om problemen kanske uppkommit när jag bytte till min nya pad? Sagt och gjort. Jag bytte till mina ordinarie billiga paddar för typ 360 kronor som består av lite fleece och teddy. 

Problemen försvann. Sadeln håller sig på plats. 

Tadaaa! 

Så nu har jag en svart, jättefin pad för ca 1800 kronor... knappt använd, som jag överväger att göra mig av med. Men jag hoppas att den sitter bättre om Galishimo går ned i vikt ytterligare. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer