Spänningar, sitsträning och rengöring
I helgen har det snöat och varit dåligt väder, så det blev ridhuset båda dagarna. Första dagen var Galishimo ensam häst i ridhuset och väldigt spänd. Han tuggade frenetiskt på bettet, var spänd som en stålfjäder, och lyssnade inte riktigt på mig. Har insett att detta är ett litet problem och inte ett stort, eftersom han i denna spänning i det stora hela gör allt han kan för att vara en lydig häst, jag sitter inte löst i sadeln direkt, och behöver inte sitta av. Man kan nästan inte se hur spänd han är på filmerna, den största skillnaden märks i sadeln, att han inte släpper ned mig på ryggen, blir tittig och stum i nacken, och att han absolut vägrade fatta galopp. Det gör han ju även ute om han är osäker och spänd. Energin går uppåt i stället och han börjar studsa på stället. Det andra tecknet är det frenetiska gnagande på bettet som blir någon slags överslagshandling.
Jag pressade honom inte att fatta galopp. Men jag var väldigt osäker över mitt beslut att inte pressa på honom.
"Antingen etablerade jag just en ovana hos honom, eller så var jag klok som lade ridningen på en nivå han kunde hantera..." muttrade jag till Björn och kände mig osäker på om jag verkligen gjorde rätt.
Dagen efter åkte vi till ridhuset igen, och hade då sällskap av Anna och angloaraben Pride. Då var Galishimo mjuk som smör. Pride var ju med! Galishimo myste runt med god bjudning och gjorde allt jag bad om, med bara en liten, liten dragning mot Pride. Som om det alltid blåste lite medvind mot hästkompisen. Galishimo galopperade snällt på minsta antydan och stod helt tyst och stilla i halterna, utan överslagshandlingar. Jag var supernöjd.
Jag har börjat fördjupa mig i min sits lite mer igen. Det är lättare att tänka på sitsen när Galishimo är lösgjord och pålitlig. Jag har längt stigbyglarna lite och ser till att stå i stigbyglarna lite mer för att få till ett lodrät tramp. Gjorde det faktiskt flera gånger i halt för att finna en bra balanspunkt och kände mig som en nybörjare på ridskola igen. Mycket lättare att träna på detta i söndags, när man har en häst som lugnt står stilla under tiden jag känner efter. Sedan försökte jag behålla den sitsen i skritt och även trav. Det är ganska svårt att föra bak benet utan att bli stum i länden och sluta svikta med ryggen. Det är som att man har en kedjereaktion av rörelsemönster som är sammankopplade och flyttar man en kroppsdel blir det obalans i de andra delarna. Till slut tyckte jag att jag fått med en fin och avslappnad balanspunkt för ben, länd och rygg i traven, men armarna stod betydligt mer rakt ut, helt plötsligt. Det var ett mysterium att jag inte fick in dem i sidorna. Anna höll blicken på mig och ibland hörde jag henne ropa:
"NU RIDER DU SOM ETT PROFFS!" och jag blev full i skratt. Det blir alltid väldigt bra pass med Anna och jag tror aldrig vi sagt något kritiskt till varandra när vi ridit tillsammans.
Efter detta rengjorde jag transporten. Tyvärr tog mobilens batterier slut men den övre delen på transporten, och presenningen blev grundligt skrubbad med tvättsåpa och en borste. Dessutom började det hagla.
"Det finns inga dåliga väder! Bara dåliga beslut!" skrattade jag från stegen till en hästtjej som passerade oss i haglet. Jag kände mig jättenöjd som fick bort så mycket smuts och transporten blänkte när jag lämnade den. Här är sista bilden innan kameran dog. Högra sidan är tvättad, vänstra sidan återstod!
Utöver detta så fick transporten sommardäck förra veckan, och lördag kväll så fick vi göra om elkopplingarna till släpvagnskontakten då transporten började blinka som en julgran när jag körde den i lördags. Elsladdarna hade glidit ut och gnussat på varandra inuti kontakten, så lamporna bjöd på diverse överraskningar. Ibland lyste bara högra sidan, ibland bara vänstra, allt slocknade när jag bromsade och så vidare... Förutom frustrationen och rädslan över att ha blivit en trafikfara så var det ganska roligt att lära sig att koppla till eltrådarna rätt i kontakten igen. Björn hade bra verktyg och instruerade mig i hur jag skulle göra. Jag var riktigt nöjd efteråt.
Jag pressade honom inte att fatta galopp. Men jag var väldigt osäker över mitt beslut att inte pressa på honom.
"Antingen etablerade jag just en ovana hos honom, eller så var jag klok som lade ridningen på en nivå han kunde hantera..." muttrade jag till Björn och kände mig osäker på om jag verkligen gjorde rätt.
Dagen efter åkte vi till ridhuset igen, och hade då sällskap av Anna och angloaraben Pride. Då var Galishimo mjuk som smör. Pride var ju med! Galishimo myste runt med god bjudning och gjorde allt jag bad om, med bara en liten, liten dragning mot Pride. Som om det alltid blåste lite medvind mot hästkompisen. Galishimo galopperade snällt på minsta antydan och stod helt tyst och stilla i halterna, utan överslagshandlingar. Jag var supernöjd.
Jag har börjat fördjupa mig i min sits lite mer igen. Det är lättare att tänka på sitsen när Galishimo är lösgjord och pålitlig. Jag har längt stigbyglarna lite och ser till att stå i stigbyglarna lite mer för att få till ett lodrät tramp. Gjorde det faktiskt flera gånger i halt för att finna en bra balanspunkt och kände mig som en nybörjare på ridskola igen. Mycket lättare att träna på detta i söndags, när man har en häst som lugnt står stilla under tiden jag känner efter. Sedan försökte jag behålla den sitsen i skritt och även trav. Det är ganska svårt att föra bak benet utan att bli stum i länden och sluta svikta med ryggen. Det är som att man har en kedjereaktion av rörelsemönster som är sammankopplade och flyttar man en kroppsdel blir det obalans i de andra delarna. Till slut tyckte jag att jag fått med en fin och avslappnad balanspunkt för ben, länd och rygg i traven, men armarna stod betydligt mer rakt ut, helt plötsligt. Det var ett mysterium att jag inte fick in dem i sidorna. Anna höll blicken på mig och ibland hörde jag henne ropa:
"NU RIDER DU SOM ETT PROFFS!" och jag blev full i skratt. Det blir alltid väldigt bra pass med Anna och jag tror aldrig vi sagt något kritiskt till varandra när vi ridit tillsammans.
Efter detta rengjorde jag transporten. Tyvärr tog mobilens batterier slut men den övre delen på transporten, och presenningen blev grundligt skrubbad med tvättsåpa och en borste. Dessutom började det hagla.
"Det finns inga dåliga väder! Bara dåliga beslut!" skrattade jag från stegen till en hästtjej som passerade oss i haglet. Jag kände mig jättenöjd som fick bort så mycket smuts och transporten blänkte när jag lämnade den. Här är sista bilden innan kameran dog. Högra sidan är tvättad, vänstra sidan återstod!
Utöver detta så fick transporten sommardäck förra veckan, och lördag kväll så fick vi göra om elkopplingarna till släpvagnskontakten då transporten började blinka som en julgran när jag körde den i lördags. Elsladdarna hade glidit ut och gnussat på varandra inuti kontakten, så lamporna bjöd på diverse överraskningar. Ibland lyste bara högra sidan, ibland bara vänstra, allt slocknade när jag bromsade och så vidare... Förutom frustrationen och rädslan över att ha blivit en trafikfara så var det ganska roligt att lära sig att koppla till eltrådarna rätt i kontakten igen. Björn hade bra verktyg och instruerade mig i hur jag skulle göra. Jag var riktigt nöjd efteråt.
Kommentarer
Skicka en kommentar