Ett superpass!

Ursäkta den dåliga bildkvaliteten på ridbilderna numera. Det finns en väldigt bra förklaring, och det är ju att min ridrädsla lagt sig ett snäpp, likaså har Galishimo blivit lite tryggare i sig själv, så då är det förstås en naturlig utveckling att Björn inte står med oss på ridbanan, utan på läktaren. Annars har jag ju ridit nära Björn från början, och sedan gjort "utflykter" längre och längre ifrån honom. (Hemmaridbanan och ensamma uteritter klarar jag fint, men just utflykterna till ridhuset kan vara lite spännande.) Men nu är han uppe på läktaren från början till slut och då klarar inte mobilen att filma lika skarpt längre. Och alla vinklar blir ju därmed snett ovanifrån. Inte var jag mindre glad för detta!



Dessutom var ju Galishimos klippa, angloaraben Pride, med på ridbanan, så helt ensam var han inte! Men jag fortsatte öva på Galishimos egentrygghet och vi var noggranna med att INTE följa efter Anna och Pride eller göra samma övningar, utan rida lite kors och tvärs så Galishimo inte skulle hinna engagerade sig i sin hästkompis.

Dessutom fick jag till en riktigt trevlig trav en liten stund. Jag är helnöjd.


Alltså jag jobbar med sitsen just nu och det är så otroligt svårt. Framför allt vill jag ha bort min svank och vinklar därför fram mitt bäcken, det som händer är att jag tyvärr börjar krumma med ryggen och sätta mig i stolsits. Då drar jag bak skänkeln lite för att komma ur stolsitsen och HOPPSAN så har ena handen släppt efter för mycket på höger tygel och varför ställer sig hästen åt vänster, kanske för att jag sitter ojämnt med sittbenen och NU SVANKAR JAG IGEN, och så vidare... 

Jag är som ett torn av vingliga klossar och rör man en kloss börjar alla andra klossar vackla. Men det är nog därför ridning är så roligt!


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer