Dagens hjälte: Tandläkaren
Äntligen kom jag mig för att boka en akuttid till en tandläkare. Jag har ju fått ett inflammerat tandkött som Makrofagerna inte verkar få bukt med. Ni som läser (mamma) vet ju att jag har lite tandläkarskräck och att varje tandläkarbesök därför blir ytterst märkvärdigt, och alltid dokumenteras noggrannt på bloggen.
Jag fick komma med fyra timmars varsel. Jag blev kungligt bemött. Jag fick solglasögon för att slippa det skarpa ljuset från lamporna (helsmart, jag visste nog inte själv hur jobbigt det varit med det skarpa ljuset). Jag fick tanden grundligt rengjord samt ett litet "rengöringskitt" att använda mig av framöver för att förebygga framtida inflammationer. Dessutom var tandläkaren jättetrevlig. Han hittade skräpet som fastnat och orsakat inflammationen. Han visade på röntkenplåtarna hur inflammationen spridit sig ända ned till tandroten. Att något så litet kan skapa så mycket besvär.
Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens när han pillade där det gjorde som allra mest ont.
Och priset blev löjligt billigt. Det billigaste pris jag någonsin betalat för ett tandläkarbesök. Jag vågar inte ens säga hur billigt det blev. Tänk om han fifflade med siffrorna för att det skulle bli extra billigt för mig? Jag känner mig genast lojal mot denna tandläkare. Han får ickes hänga ut som en fifflare. Han skrev ut och sparade kvitton så det kändes inte skumt. Han är dagens hjälte, helt enkelt.
Han pratade till och med om att jag skulle fundera på att dra loss min visdomstand (som alla tandläkare brukar föreslå innan dom får onda blicken) och för absolut första gången i mitt liv så tänkte jag:
"Ja. Kanske. Det är nog värt att fundera på."
Och förut har detta på alla sätt varit fullständigt otänkbart. Mina visdomständer pratar man bara inte om. Mina visdomständer är tabuämnet och den rosa elefanten i vardagsrummet som ingen får prata om. Dom där tänderna får ligga där och klämma och trycka hur mycket dom vill mot käkbenet. Och håll käften sedan.
Men ja. Kanske. Till våren, kanske.
.
Jag fick komma med fyra timmars varsel. Jag blev kungligt bemött. Jag fick solglasögon för att slippa det skarpa ljuset från lamporna (helsmart, jag visste nog inte själv hur jobbigt det varit med det skarpa ljuset). Jag fick tanden grundligt rengjord samt ett litet "rengöringskitt" att använda mig av framöver för att förebygga framtida inflammationer. Dessutom var tandläkaren jättetrevlig. Han hittade skräpet som fastnat och orsakat inflammationen. Han visade på röntkenplåtarna hur inflammationen spridit sig ända ned till tandroten. Att något så litet kan skapa så mycket besvär.
Jag hann inte ens bli rädd. Inte ens när han pillade där det gjorde som allra mest ont.
Och priset blev löjligt billigt. Det billigaste pris jag någonsin betalat för ett tandläkarbesök. Jag vågar inte ens säga hur billigt det blev. Tänk om han fifflade med siffrorna för att det skulle bli extra billigt för mig? Jag känner mig genast lojal mot denna tandläkare. Han får ickes hänga ut som en fifflare. Han skrev ut och sparade kvitton så det kändes inte skumt. Han är dagens hjälte, helt enkelt.
Han pratade till och med om att jag skulle fundera på att dra loss min visdomstand (som alla tandläkare brukar föreslå innan dom får onda blicken) och för absolut första gången i mitt liv så tänkte jag:
"Ja. Kanske. Det är nog värt att fundera på."
Och förut har detta på alla sätt varit fullständigt otänkbart. Mina visdomständer pratar man bara inte om. Mina visdomständer är tabuämnet och den rosa elefanten i vardagsrummet som ingen får prata om. Dom där tänderna får ligga där och klämma och trycka hur mycket dom vill mot käkbenet. Och håll käften sedan.
Men ja. Kanske. Till våren, kanske.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar