Den obligatoriska höstförkylningen
Nu har jag fått min höstförkylning. Det är andra dagen jag är sjuk från jobbet.
Det är lite otur i oturen att sambon är borta halva veckan utan möjlighet att handmata mig med praliner och kärlek.
(Jag kan åtminstone låtsas det. I själva verket så är han ju en elefant som är rätt så misstänksam mot loppans krämpor. Hade han varit här just nu hade han sagt:
"Orkar du blogga så kan du ju inte vara särskilt sjuk?!" och sedan hade han troligen sagt:
"Det ligger ju snytpapper överallt. Kan du inte åtminstone försöka att lägga dem i en plastpåse? Hur jobbigt kan det vara? Fan nu trampade jag ju på ett slemmigt snytpapper! Vad äckligt! Hur mycket slem rymmer din näsa egentligen? Det är ju helt sjukt mycket. Va? Du måste ju ha någon genetisk mutation som gör att du producerar mer slem än vad som är mänskligt."
och sedan hade den lilla sjuka loppan troligen fått ett vredesutbrott och tvingat fram sina oanade super-loppe-krafter och attackerat elefanten tills han tvingats på knä i en tjusig elefant-bugning för att inse att det är praliner och kärlek som gäller, och ingenting annat. Nåja. Nog om elefanter och loppor.)
Men det är ju tur i oturen att vi redan lämnat bort hundarna till svärföräldrarna så jag slipper ha dåligt samvete över dem. Jag kan lugnt ligga i soffan utan att någon morgon, middags och kvällsrastning på schemat.
Det är eventuellt otur i oturen, alternativt tur i oturen, att det finns jättemycket godis, glass och chips hemma. Det är ju inte bra då jag jobbar med Projekt Köttbulle. Projekt Köttbulles ursprungliga mål var ju att gå ned i vikt men nu är målet reviderat till att jag ska återgå till samma vikt som jag hade innan jag började projekt köttbulle. Det är sambon som köper in och äter godis, och som lämnat efter sig ungefär 75% av allt gott som han köpt in. Jag brukar kunna stå emot godsakerna hemma, men det är ju helt omöjligt att inte vilja äta när man är sjuk och sitter framför TV:n. Kanske tur i oturen ändå. Jag är ju sjuk.
Men då blir det ju otur i turligheten i oturen att jag fått en massa blåsor på tungan, och röda prickar, så att det gör ont i munnen att äta. Det betyder att det svider så pass i tungan att det knappt är värt att kämpa på med chips och godis.
Så jag sitter turligt nog framför TV:n med massor av godis som jag inte kan äta för att det gör för ont. Alternativt tvingar jag mig ibland att äta, bara för att det står framme, och att jag stirrat på det i flera timmar. Oturligt. Kanske.
Det är lite otur i oturen att sambon är borta halva veckan utan möjlighet att handmata mig med praliner och kärlek.
(Jag kan åtminstone låtsas det. I själva verket så är han ju en elefant som är rätt så misstänksam mot loppans krämpor. Hade han varit här just nu hade han sagt:
"Orkar du blogga så kan du ju inte vara särskilt sjuk?!" och sedan hade han troligen sagt:
"Det ligger ju snytpapper överallt. Kan du inte åtminstone försöka att lägga dem i en plastpåse? Hur jobbigt kan det vara? Fan nu trampade jag ju på ett slemmigt snytpapper! Vad äckligt! Hur mycket slem rymmer din näsa egentligen? Det är ju helt sjukt mycket. Va? Du måste ju ha någon genetisk mutation som gör att du producerar mer slem än vad som är mänskligt."
och sedan hade den lilla sjuka loppan troligen fått ett vredesutbrott och tvingat fram sina oanade super-loppe-krafter och attackerat elefanten tills han tvingats på knä i en tjusig elefant-bugning för att inse att det är praliner och kärlek som gäller, och ingenting annat. Nåja. Nog om elefanter och loppor.)
Men det är ju tur i oturen att vi redan lämnat bort hundarna till svärföräldrarna så jag slipper ha dåligt samvete över dem. Jag kan lugnt ligga i soffan utan att någon morgon, middags och kvällsrastning på schemat.
Det är eventuellt otur i oturen, alternativt tur i oturen, att det finns jättemycket godis, glass och chips hemma. Det är ju inte bra då jag jobbar med Projekt Köttbulle. Projekt Köttbulles ursprungliga mål var ju att gå ned i vikt men nu är målet reviderat till att jag ska återgå till samma vikt som jag hade innan jag började projekt köttbulle. Det är sambon som köper in och äter godis, och som lämnat efter sig ungefär 75% av allt gott som han köpt in. Jag brukar kunna stå emot godsakerna hemma, men det är ju helt omöjligt att inte vilja äta när man är sjuk och sitter framför TV:n. Kanske tur i oturen ändå. Jag är ju sjuk.
Men då blir det ju otur i turligheten i oturen att jag fått en massa blåsor på tungan, och röda prickar, så att det gör ont i munnen att äta. Det betyder att det svider så pass i tungan att det knappt är värt att kämpa på med chips och godis.
Så jag sitter turligt nog framför TV:n med massor av godis som jag inte kan äta för att det gör för ont. Alternativt tvingar jag mig ibland att äta, bara för att det står framme, och att jag stirrat på det i flera timmar. Oturligt. Kanske.
Kommentarer
Skicka en kommentar