Vi är på gång!

Efter diverse klängande, pustande och frustande så tänkte jag att NU är det verkligen dags att prova rida Galishimo igen. NU är han verkligen redo. Han är så lugn och positiv. Jag har tömkört honom nästan 100 gånger. Vi har vandrat runt varv på varv i ridhuset helt utan krav. Han har blivit kungligt bortskämd i tre veckor varje gång han burit sadel och träns. Vi har knallat runt och ätit godis och stått vid pallar och hoppat och väsnats med sadeln.

Det är bara det att de där avkastningarna fortfarande ligger kvar i färskt minne. Och smärtan i höften som höll i sig i flera månader, den minns jag väldigt väl. Så jag förklarade läget för en annan tjej, och bad helt enkelt henne sitta upp på Galishimo. Det gjorde hon så gärna. Först ångrade jag mig ett par gånger då jag egentligen ville sköta hela inridningen själv, men vad tusan. Det viktigaste är inte att behålla sin prestige. Det viktiga är att göra något roligt med Galishimo.
Står hjälpen där borta i form av en 19-årig orädd tjej, som bara längtar efter att få sitta upp på ett oinridet fullblod, så FINE. Det kan jag bjuda på. Tant som jag blivit.

Tjejen hoppade vigt upp på Galishimo som om han var "Grandma´s old horse" och ögonen höll på att poppa ut ur ögonhålorna på honom. Sedan så buffade hon honom på magen med benen och tyckte att han skulle börja traska. Galishimo fick lite problem att hålla balansen och blev bara spändare och spändare. Plötsligt tog han ett litet, litet skutt framåt och några nervösa travsteg, och han såg nästan ut att hålla andan.
"Men gååå då!" log tjejen oberört och... tja.. då bestämde han sig för att gå. Sedan tog det inte lång tid för honom att fatta vad det hela gick ut på, och tjejen skrittade stolt runt på Galishimo. Varv på varv tog dom. Till synes helt oberörda. Båda två.

Jag blev så lycklig att jag rodnade. Min häst. Min fina lilla häst. Efter ett år av hantering och träning och gråt och tandagnisslan så har han ju blivit en jätterar liten kille. Och nu låter han sig ridas utan att bli rädd. Inte för att han är färdig med sin inridning men det märktes med all tydlighet att han tyckte det var okej att ha en ryttare på ryggen. Åtminstone efter att första chocken lagt sig.


Min häst är alltså på väg att bli ridhäst. Det känns nästan overkligt. Jag kunde knappt tro mina ögon när jag såg dem skritta runt i ridhuset. Att det där är min häst. Som jag jobbat så mycket med. Det är ju helt otroligt...