Allt är inte sirap
Den senaste veckan har allting varit sirap. Jobbet har varit sirap. Verkligen jättesirap. Jag väntar på förstärkning för att få mina arbetsuppgifter att fungera och har fastnat med en känsla av att stå ensam på en öde ö och vänta på en räddningsbåt. Det har inte varit roligt.
Träningen med Galishimo har också varit sirap. Ju mer avspänd han blir, ju dåligare sitter sadeln när jag försöker klänga på den. Så sadeln börjar glida åt sidan när jag försöker sitta upp. Stigbygeln drar ned sadeln ur sitt läge när jag tynger min vikt på den. Så Galishimo tycker inte att uppsitningsträningen är sådär jättekul längre. Inte jag heller. Jag är trött på denna oändliga inridnig. Det flyter liksom aldrig på.
Projekt köttbulle går inte sådär fantastiskt heller. 67,7 kilo väger jag nu. Två kilo mer än när jag startade mitt projekt att gå ned i vikt. Det har i alla fall slutat skena uppåt. Men nu verkar "Projekt Köttbulle" i första hand gå ut på att jag ska återfå min "startvikt" som jag hade när jag bestämde mig för att gå ned i vikt och... ja. Ni hör ju. Hur motiverande är det?
Som motvikt till all denna sirap där ingenting händer så genomförde jag plikttroget min löpträning sent på söndagvkäll (så sent som det bara gick eftersom jag skjutit på min helgträning in i sista sekund). På helgerna försöker jag ju jogga och och nedför vitberget, på 10 kilometer. Jag började löpträna i Juni och Projekt Köttbulle startade ju i Juli, så jag har kämpat på ett tag nu.
Halvvägs upp för vitberget insåg jag att det skulle hinna skymma och bli mörkt innan jag tagit mig banan runt i terrängen, och jag hade inte tagit med mig någon pannlampa. Sakta kröp sig mörkret in över vitberget. Luften känns sval i mina lungor. I stället för att tänka att "Det här var ju riktigt dåligt planerat" så inser jag plötsligt (till min egen förvåning) att såhär kan jag ju springa hur långt som helst! Kroppen känns pigg och inte alls tung. Jag känner mig inte överdrivet anfådd heller. Det liksom bara, flyter på. I ett skönt flow. Jag kan titta på terrängen och titta på solnedgången över vitberget samtidigt som benen pinnar på obehindrat. Jag tittade på hur de knotiga små tallarna på berget blev till skuggor av märkliga figurer. Jag kände mig stark och njöt av det skumma ljuset och hur tyst, stilla och öde naturen på det Norrländska Vitberget kändes.
Så här har det inte känts på flera... år?! Förut har jag generat flåsat mig runt och tänkt"Jag hoppas verkligen ingen ser mig nu..." och just ikväll så kunde jag stundtals sträcka ut, ta för mig i löpsteget och tänka "Jag önskar någon hade sett mig nu!". Jag kunde till och med sträcka ut en liten bit i några uppförsbackar. I stället för att plågat bromsa in så fort det blir uppför, korta på steget och försöka springa så smått som möjligt för att slippa mjölksyra, så kunde jag ibland bara lägga in en högre växel och öka tempot i några backar.
Det var ljuvligt. Bara ljuvligt.
Allt är alltså inte sirap. Inte allt.
.
Träningen med Galishimo har också varit sirap. Ju mer avspänd han blir, ju dåligare sitter sadeln när jag försöker klänga på den. Så sadeln börjar glida åt sidan när jag försöker sitta upp. Stigbygeln drar ned sadeln ur sitt läge när jag tynger min vikt på den. Så Galishimo tycker inte att uppsitningsträningen är sådär jättekul längre. Inte jag heller. Jag är trött på denna oändliga inridnig. Det flyter liksom aldrig på.
Projekt köttbulle går inte sådär fantastiskt heller. 67,7 kilo väger jag nu. Två kilo mer än när jag startade mitt projekt att gå ned i vikt. Det har i alla fall slutat skena uppåt. Men nu verkar "Projekt Köttbulle" i första hand gå ut på att jag ska återfå min "startvikt" som jag hade när jag bestämde mig för att gå ned i vikt och... ja. Ni hör ju. Hur motiverande är det?
Som motvikt till all denna sirap där ingenting händer så genomförde jag plikttroget min löpträning sent på söndagvkäll (så sent som det bara gick eftersom jag skjutit på min helgträning in i sista sekund). På helgerna försöker jag ju jogga och och nedför vitberget, på 10 kilometer. Jag började löpträna i Juni och Projekt Köttbulle startade ju i Juli, så jag har kämpat på ett tag nu.
Halvvägs upp för vitberget insåg jag att det skulle hinna skymma och bli mörkt innan jag tagit mig banan runt i terrängen, och jag hade inte tagit med mig någon pannlampa. Sakta kröp sig mörkret in över vitberget. Luften känns sval i mina lungor. I stället för att tänka att "Det här var ju riktigt dåligt planerat" så inser jag plötsligt (till min egen förvåning) att såhär kan jag ju springa hur långt som helst! Kroppen känns pigg och inte alls tung. Jag känner mig inte överdrivet anfådd heller. Det liksom bara, flyter på. I ett skönt flow. Jag kan titta på terrängen och titta på solnedgången över vitberget samtidigt som benen pinnar på obehindrat. Jag tittade på hur de knotiga små tallarna på berget blev till skuggor av märkliga figurer. Jag kände mig stark och njöt av det skumma ljuset och hur tyst, stilla och öde naturen på det Norrländska Vitberget kändes.
Så här har det inte känts på flera... år?! Förut har jag generat flåsat mig runt och tänkt"Jag hoppas verkligen ingen ser mig nu..." och just ikväll så kunde jag stundtals sträcka ut, ta för mig i löpsteget och tänka "Jag önskar någon hade sett mig nu!". Jag kunde till och med sträcka ut en liten bit i några uppförsbackar. I stället för att plågat bromsa in så fort det blir uppför, korta på steget och försöka springa så smått som möjligt för att slippa mjölksyra, så kunde jag ibland bara lägga in en högre växel och öka tempot i några backar.
Det var ljuvligt. Bara ljuvligt.
Allt är alltså inte sirap. Inte allt.
.
Uppsittngspall?
SvaraRadera