En ny mountainbike?
Minns ni när jag hittade min 10 år gamla mountainbike på stan i februari? Jag blev överlycklig, tog hem den och drömde om att restaurera den.
Några veckor senare fick Bonken dock begravas en containerbegravning på återvinningscentralen. Det sved. Min Bonk. Som jag cyklat terrängtriathlon med och tjejvättern och jobbpendlat i Gävle med, och gjort en massa annat. Den fick vila i frid tillsammans med mina minnen.
Stackars Bonken. Och stackars mig.
Men nu blåser vindarna lite annorlunda. Som ni läste för ett tag sedan så kände jag mig lite uppgiven med Galishimo. Ibland blir det lite jobbigt med dressyren och ibland känner jag att jag får kämpa för mycket med både mig själv och honom. I grunden är han ju en jättemysig och älskad familjemedlem men det blir ingen kometkarriär för oss när det kommer till dressyren, och det är ju inte heller det som han är avlad för att prestera inom.
Så jag funderar på om de där sadelpengarna jag sparat, för en fin dressyrsadel, borde gå till en mountainbike i stället? Dels så blir det bara en stor frustration för mig om jag satsar allt jag äger och har på lilla Galishimo och han ändå inte är högpresterande, och dels så går mountainbikecyklandet kombinera med ridning, särskilt om Elin är fortsatt pigg på att rida ut med Galishimo och vill ha sällskap. Vi hade ju kanonfina turer i vintras då jag åkte skidor och hon red, det blev ju inget annat än en succé, och jag kan ju tänka mig att Galishimo vänjer sig lika snabbt vid en mountainbike. Jag tror inte heller Björn är helt oäven på att följa mig och Galishimo med en mountainbike.
Galishimo är ju väldigt tittig att rida ut med, men han är samtidigt väldigt trevlig på det viset att han aldrig blir trött, och aldrig bråkar. Det märks att han verkligen tycker uteritter är spännande och roliga!
Så jag har börjat titta efter mountainbikes nu. En ny Bonk! Dressyrsadeln får nog vänta. Och det känns helt rätt!
Några veckor senare fick Bonken dock begravas en containerbegravning på återvinningscentralen. Det sved. Min Bonk. Som jag cyklat terrängtriathlon med och tjejvättern och jobbpendlat i Gävle med, och gjort en massa annat. Den fick vila i frid tillsammans med mina minnen.
Stackars Bonken. Och stackars mig.
Men nu blåser vindarna lite annorlunda. Som ni läste för ett tag sedan så kände jag mig lite uppgiven med Galishimo. Ibland blir det lite jobbigt med dressyren och ibland känner jag att jag får kämpa för mycket med både mig själv och honom. I grunden är han ju en jättemysig och älskad familjemedlem men det blir ingen kometkarriär för oss när det kommer till dressyren, och det är ju inte heller det som han är avlad för att prestera inom.
Så jag funderar på om de där sadelpengarna jag sparat, för en fin dressyrsadel, borde gå till en mountainbike i stället? Dels så blir det bara en stor frustration för mig om jag satsar allt jag äger och har på lilla Galishimo och han ändå inte är högpresterande, och dels så går mountainbikecyklandet kombinera med ridning, särskilt om Elin är fortsatt pigg på att rida ut med Galishimo och vill ha sällskap. Vi hade ju kanonfina turer i vintras då jag åkte skidor och hon red, det blev ju inget annat än en succé, och jag kan ju tänka mig att Galishimo vänjer sig lika snabbt vid en mountainbike. Jag tror inte heller Björn är helt oäven på att följa mig och Galishimo med en mountainbike.
Galishimo är ju väldigt tittig att rida ut med, men han är samtidigt väldigt trevlig på det viset att han aldrig blir trött, och aldrig bråkar. Det märks att han verkligen tycker uteritter är spännande och roliga!
Så jag har börjat titta efter mountainbikes nu. En ny Bonk! Dressyrsadeln får nog vänta. Och det känns helt rätt!
Kommentarer
Skicka en kommentar