Umeå universitetssjukhus (Björn)


Nu har det blivit några dagars frånvaro, men det finns absolut en giltig förklaring till detta. Björn skulle genomgå en planerad operation av sin trumhinna på Umeå Universitetssjukhus. Han hör nämligen inte så bra. Han råkade typ... tappa en stor del av sin egen trumhinna någon gång under hösten. Jag vet inte hur det gick till, riktigt. Det var någon förkylning och infektion inblandad.

Operationen under måndagen var ganska komplex, kirurgen skulle ta en bit brosk av hans öra, slipa den skivtunn, och sedan sy dit den som en ny trumhinna. Helt galet vad kirurger kan göra märkliga saker och (i de flesta fall lyckas med det). Björn skulle sövas under ca sju timmar och operationen skulle ta hela dagen. Vi åkte till Umeå på söndagen och kom hem till Björn nu på tisdag eftermiddag. Jag var med som chaufför och moraliskt stöd och första natten sov vi på patienthotellet.


Man ska tydligen ha stödstrumpor på sig även om det är örat som opereras. 

Under tiden Björn opererades, och låg under tillsyn, så shoppade jag i Umeå. Ungefär hälften av shoppingtiden spenderades tyvärr åt att köra vilse men jag tror jag efter detta blivit ett snäpp vassare på att... köra vilse. Nu.

Jag träffade även Ebba (Måns ägare från stallet som lyckligtvis också hade tid över och befann sig i Umeå) samt brorsan med familjen. Jag filmade Björns resa i äkta dokumentäranda, men kanske är den för privat och personlig för att delas här på bloggen. Han fick givetvis en rosa enhörning efter operationen och jag dokumenterar grundligt när han är halvt groggy och tacksamt sitter och klappar sin nya kompis.


Björn var i alla fall modig och härligt positiv från början till slut. När vi skulle bestämma oss för vad enhörningen skulle heta så tryckte vi på larmknappen och den första sjuksköterskan som kom, döpte vi enhörningen efter. Den fick heta Rebecca. Och Björn fick dessutom hjälp med det han larmade över. Utöver namngivningen av Rebecca, förstås.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer