Fem år är länge kämpat

Idag var det kurs, samt lite blåsigt. Jag kan kortfatta hela passet med att Galishimo skötte sig bra, men att jag är helt slut. Helt färdig. Nu när det blåst några dagar så har jag varit på helspänn och väntat mig att Galishimo ska sprätta, men det har han inte gjort. 80% av kursen i blåsten på ridbanan gick åt att försöka slappna av och försöka fokusera på tränaren.

Huvudproblemet är ju det här med ridrädslan som spökar, och jag är rätt så trött på den.

Fem år är länge kämpat. 

Jag har inte fallit av Galishimo på två år, så jag tycker inte att han ställer till med särskilt stora problem. Men ridrädslan ger sig ju inte riktigt. Den verkar inte lika stark på andra hästar, men jag är inte helt säker, eftersom jag är klart vaksam även på lite tryggare hästar.

"Du kan ju jobba med honom från marken de dagar du är rädd, det finns ju massor trevligt för er att göra." tipsade tränaren, men hon skulle även fundera om hon hade någon annan kund som skulle kunna trivas med en häst som Galishimo.
"Du ska då veta att du gör ett jättefint jobb med honom och att han verkligen verkar trivas med dig. Det skulle ju vara att hitta någon som arbetar med hästar och som verkligen har kompetensen att fortsätta med honom där du slutat." konstaterade ridläraren.

Jag hoppas känslan mildras snart, 

men just nu saknar jag den ryttare jag var förut...