Trötthet och ridrädsla
På söndagkvällen försökte jag avsluta starkt och rida ut med Galishimo i det fina vädret, jag hade med mig Sara och hästen Juan som moraliskt stöd. Jag lade redan innan ridturen fram en teori till Sara som visade sig stämma:
"I kväll kommer jag förmodligen att bli ridrädd... dålig sömn, veckans sjukhusdrama, och transportrenoveringen från helvetet kommer att sätta sina spår..."
Och jag hade så rätt. 100% rätt. På ridturens ca 4 kilometer så tror jag att jag promenerade 2,7 km. Galishimo var glad men lite spänd. Han ville helst inte gå fram, men ville ändå förtvivlat gärna gå fram, fast kanske inte så snabbt, eller kanske snabbare, men inte snabbare än så, fast kanske ändå. Var det där EN PINNE?!
Så höll han på. Min puls rusade iväg och jag blev stenhård i både axlar och händer.
Så jag orkade inte hantera det. Jag kliade honom och klappade honom och sa att han var en fantastisk häst, en djupt uppskattad liten individ, och sedan satt jag av, och gick med honom. Då pustade vi båda ut.
Då kommer ju givetvis följdfrågan om jag verkligen är ridrädd, eller om jag bara är något så naturligt och normalt som trött. Och denna naturliga normala trötthet kanske bara helt naturligt och normalt höjer rösten, om jag inte lyssnar på den, och kör på med fortsatta utmaningar. Det kanske inte är svårare än så.
Nu hade ju förmodligen denna reaktion uteblivit om jag hade en lugn häst som tryggt eskorterade mig genom gröna blad och öppna fält. Men det är ju inte Galishimos grej. Han är för alert för sådant. Och så måste han ju få vara.
Å vad jag känner igen mig i det du beskriver, min hästvän Filur och jag lider ibland av detta fenomen. Men något svar på gåtan har jag inte, funderar själv i samma spår. Härlig blogg, har skrattat igenkännande många ggr när jag läste dina inlägg! 😊
SvaraRaderaÅh, ytterligare något att känna sig hedrad över! Tack för att du läser min blogg! :) Din blogg verkar ju också härlig, ska läsa in mig lite mer på den till veckan! :)
Radera