Transportfix, ny färg

På lördagen vaknade jag upp lite trött, efter en ganska intensiv arbetsfredag. Men något fick mig att motvilligt bita ihop och knorrandes masa mig till köket för en tidig kopp kaffe.

Det var ju den där jäkla hästtransporten. Den hänger över mig, mer likt en tvångstanke, än en inspiration och möjlighet för kreativitet. Den hade blivit mer av ett måste. Om jag inte fixar transporten nu så kommer jag gå omkring och störa mig på den hela säsongen, och då kommer den långsamt och obevekligt att dränera energi från mig. Hotet låg nära och fullt realistiskt. En gråblå, sliten energitjuv lurar på stallplanen. Den måste åtgärdas. Pronto.

Det var när jag snabbt skulle tvätta av den, för två veckor sedan, som transporten gav upp och smulades upp i färgen, när jag råkade titta strängt på den. 

MEN jag hade nu förberett mig i två veckor för denna stora dag. Jag hade köpt en ny färg i den mjuka gråblå, lite mörkare tonen RAL 5013. Den skulle mörkt och varmt bädda in min hästtransport och rädda oss från våra skamliga skavanker. 

När jag skulle flytta transporten till en bättre plats på stallbacken, för renovering, så stötte jag på problem jag inte väntat mig när jag skulle fästa transporten. Den relativt nyköpta kulhandsken hade hakat upp sig och ville inte alls ha någon dragkula i hålet, trots klappar, ryck, smek, ruckningar och sparkar. Det tog en timme innan kulhandsken insett sitt uppdrag.

Sedan insåg jag att den billiga slipmaskinen jag stolt inköpt från JULA i själva verket inte var en slipmaskin utan bara en liten vibrator med slip-papper på. Den slipade inte. Den vibrerade bara. Jag försökte lite tafatt dra den fram och tillbaka på ojämnheterna på hästtransporten men det blev nästan ett bättre resultat när jag stängde av den och bara drog den fram och tillbaka. Där försvann en timme till, med ett litet halvdant resultat. Två timmar hade alltså gått utan att fasadsidan på transporten ens blivit rengjord. Och solen kändes redan ganska stekande.

"Vad ska du göra nu då?" frågade den kvinnliga stallägaren när hon såg mig svettas på stallplanen.
"Jag tänkte måla om transporten!" svarade jag glatt. Sedan började hon skratta. Och skratta. Och skratta.
"Vad skrattar du åt?" undrade jag.
"Förlåt, men det är bara så roligt att du ständigt ska vara utanför din komfortzon... förlåt men..." och så fortsatte hon att skratta, gick iväg en stund, och kom tillbaka med en sladdförlängare och skyddsglasögon.
"Kom ihåg att äta ordentligt också, och smörj in dig i solskyddsfaktor, du är redan röd." jag tittade på henne, och sedan tittade jag på mina grisrosa kontorsarmar. Och klockan var inte ens tio.

Efter ytterligare timmars rengöring, fasadtvätt och ytterligare timmars tejpning av kanter, så var jag slutligen ganska mentalt och fysiskt färdig. Klockan var över 14.00 och jag hade arbetat oavbrutet, och inte alls följt stallägarens råd och tips om mat och minipauser. Huden i nacken brände. Men målningen borde ju bara ta en timme, sedan borde jag vara klar med första lagret. Målningen är ju det roligaste. Allt jag ägnat mig åt de senaste fem timmarna är ju bara förspelet till det självaste roliga, tänkte jag. Det är nu det händer. Det är nu allt blir bra, tänkte jag.

Jag öppnade färgburken och hämtade penseln. Och slogs genast av... ja, en vag olustkänsla. Men inte så stark att jag inte kunde slå bort den.

Det kändes bara... jag vet inte hur jag ska beskriva det. Blått? Väldigt blått? 

"Men så kan det ju vara med blöt färg." resonerade jag för mig själv, lite yr och hungrig, med lätt huvudvärk, ensam i den stekande solen.
"Färgen kan ju se lite ljusare och intensivare ut när den är blöt, och sedan kan den ju liksom lugna sig lite när den torkat. Så kan det vara." tänkte jag.

Efter att ha målat hela transporten, tagit fem steg ifrån den, och stirrat på den, så insåg jag att det inte alls blivit som jag tänkt mig. Den blev smurfblå. Biltema blå. Polisbilsblå. Orden dunkade i takt med huvudvärken. Blå. Blå. BLÅ!

"Det här blev inte som jag tänkt mig..." muttrade jag uppgivet och stirrade på transporten. Sedan fick jag snabb panik och skyndade mig till färgburken och tittade på koden. RAL 14! Det är ju fel färg! På burken! Hur är det möjligt!?

Sedan tog huvudvärken över och jag satte mig uppgivet på stallplanen och stirrade tomt på transporten tills Björn kom och hämtade mig. Han tittade oroligt på mig och frågade hur jag mådde, och om jag ätit något idag? Han tyckte att jag såg lite konstig ut.

Jag vred stelt och långsamt på huvudet och stirrade tomt på honom. Sedan öppnade jag munnen och sade en ramsa, med så många svärord, att jag helst inte vill återupprepa den. Men i stora drag bestod ramsan i att jag hatar den där j*vla transporten som förstör mitt j*vla liv och att det vilar en förbannelse över den. Jag hävdade att enda sättet att befria mig från förbannelsen innefattade en dunk bensin och tändstickor. Björn erbjöd sig att skjutsa mig till Coop bygg och höra om jag kunde reklamera färgen, som första alternativ, innan jag bränner skiten här och nu.

Sagt och gjort.

"Det är RAL 14 på burken och jag beställde ju RAL 13!" halvskrek jag till expediten, med mitt rödblossande brända ansikte och stripiga hår. Expediten slog genast upp färgen på datorn.
"Jasså, ja du råkade visst få RAL 13. Den är ju duvblå."

"VILKEN JÄVLA DUVA SER UT SÅ HÄR?!" utbrast jag, rödblank i ansiktet, och viftade med mobilbilden på min transport, framför ansiktet på expediten.

Självklart råkar två av Björns närmare vänner vara i samma byggvaruhandel precis just då. Först såg de glada och nyfikna ut på vilken tjej Björn hade med sig, men nyfikenheten förändrades snabbt till att de plötsligt såg lite förskräckta och väldigt upptagna ut och valde att passera oss. Och jag var för trött för att skämmas. Jag såg ingen jävla duva.

"Visst kan du få en burk med RAL 5013 men ärligt talat så kommer den färgen att se intensiv ut den med. Vill du verkligen ha den?" frågade expediten försiktigt och visade den på sin dataskärm. Jag stirrade trött på skärmen.
"Den är inte alls bara gråblå, den har små inslag av lila. Den blir intensiv." förklarade kassörskan.

Jag kände mig utmattad och förvirrad. Jag klarade inte av att tänka längre. Jag ville bara lösa situationen så snabbt som möjligt.
"Nej, jag har ändrat mig. Jag vill ha precis vad som helst. Som inte är blått. Som inte har lila i sig. Som inte är intensivt. Jag vill ju för fan inte synas överhuvudtaget."

Expediten gav mig en ny färgkarta med mjuka, varma kulörer, och jag pekade matt på den kulör som verkade likna min bil, någotsånär. "B 042 Jord".

"Jord blir bra." sade jag utmattad.
"Då tar vi den."
"Finns det någon överraskning i den färgen?" frågade jag utmattad igen.
"Nej. Den har inga överraskningar." insisterade expediten.

Dagen efter, på söndagen, när jag sammanbitet försöker måla över min smurfblå hästtransport, med den absoluta säkraste färgen "JORD" säger en hästkompis glatt och intet ont anandes:
"Är det inte lite rosa i den där färgen, trots allt?" och jag kan inte ens ta in meningen, den blockeras och förträngs långt in i hjärnans djupaste kammare och låses in. Jag låtsas som ingenting. Nu är det ren överlevnad som gäller. Björn smörjer in mig med solkräm, avbryter mig i målandet för att jag ska äta, och stå i skuggan en stund, samt föreslår att vi går på den lokala hopptävlingen, under tiden färgen torkar.

Och där träffar jag inte bara stallkompisar utan även en av de duktiga hoppryttarna, Julia, som bland annat tävlar 125 cm i nationell hoppning med sin häst. Och läser min blogg. Jag är så hedrad som man kan bli! Vad en tävlingsryttare av den kalibern har för utbyte av min blogg stod mig något oklart men hon tyckte den var klart underhållande. Det räcker för mig! 

Lite stolt och glad, med hopp om livet, med nya krafter, så bestämmer Björn och jag oss för att måla det allra sista lagret JORD över transporten, och sedan plocka bort maskeringstejpen.

Och på söndagkvällen står den plötsligt där. Så gott som färdig. Med nästan alla blå inslag övermålade. Som en uppenbarelse.

"Men alltså...." mumlar jag lite förvånat:
"Den blev ju bra." säger jag.

Björn nickar och lägger en hand på axeln på mig.

"Den blev ju faktiskt fin..." mumlar jag igen.