Ett kärt återseende



Gävle 2007. Jag var 26 år och hade haft min cykel i ett år och tvättade den regelbundet och lärde mig hur man smörjer en cykelkedja. Det var på den tiden jag bodde i ett jättemysigt hus vid en sjö med två hundar och karl och ett liv som jag var otroligt stolt och tacksam över. Men livet är förändring och jag förlorade den tillvaron. Jag blev dumpad av mannen, och fick inget förlängt vikariat på arbetet, och stod plötsligt och väldigt oväntat utan både familj, bostad och jobb. Jag var i ett slags chockartat tillstånd i flera veckor men rodde genast ihop ett nytt arbete och flyttade till en ny och helt främmande ort för att arbeta. Sedan följde några år som jag kallar "bananskals-år" då jag mest halkade runt för att finna en bra plats och skapa ett nytt socialt nätverk. Gick väl sådär, i början.


För tre eller fyra år sedan fick jag min Marvil Bonk stulen, och jag har saknat den en hel del. Det var en billig cykel som inte är känd för sin hållbarhet men jag har många mysiga minnen med den. Bland annat cyklade jag mellan Enköping och Gävle med den en eller två gånger, det är över 14 mil. Jag cyklade Tjejvättern med den 2007 och hade den till jobbet tur och retur här i Skellefteå ett tag innan den blev stulen. Jag vet inte om det var tre eller fyra år sedan den försvann. Det var en mycket älskad cykel som jag tog väl hand om och som blev inkörsporten till en riktig racercykel som i sin tur blev inkörsporten till triathlon. Min Bonk var första steget.




Idag när jag gick till jobbet så såg jag plötsligt något bekant, en olåst och översnöad, misstänkt lik min cykel Bonk. Jag vände mig om och kunde inte låta bli att gå fram till den. Skrapa lite på ramen. Jo. Där var det. Klistermärket med mitt startnummer från när jag cyklade tjejvättern. Min gamla Bonk stod alltså utanför mitt jobb och frös. Efter en tur till polisstationen och lite byråkrati så fick jag ta hem den.


Först var jag överlycklig. Jag ska fixa den! Jag ska tina fram den och smörja upp den och rosta av den och fixa de urblåsta däcken på den och kanske växlarna och kanske... Sedan gick det upp för mig att hela processen skulle kunna bli ganska dyr. För en billig men kär cykel.


Jag drog hem den och upptäckte hur välanvänd den blivit genom åren. Ramen var repad. Sadeln var väldigt nött. Kedjan var genomrostig liksom flera andra områden på cykeln.. Däcken var tomma på luft... Växlarna vågade jag inte ens försöka pilla med. Kanske blir den för dyr att restaurera...

Jag måste fundera på det. Den har ett affektionsvärde också.. 

Kommentarer

  1. Natasha3 februari 2018 kl. 01:17

    Det är ju lite trösterikt att den blivit välanvänd i alla fall och inte bara kastad i en kanal eller så.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer