Tripp till Medle på uteritt!
Lördagsmorgonen så petade jag in Galishimo i transporten och åkte med honom till Anna och angloaraben Pride, i Medle, en bit härifrån.
Ifall "Anna och Pride" låter bekant för er som läser, så var de på mitt stall för två år sedan. Det var tack vare Anna jag kom ut på regelbundna uteritter med hästsällskap. Jag undvek länge att rida med andra ryttare förut, för jag kände mig lätt pressad att sitta kvar i sadeln när Galishimo var nervig. Med Anna spelade det inte någon roll vilket tempo vi hade och om jag red eller gick med Galishimo. För Anna så fick jag greja på bäst jag ville med att sitta upp eller av, och hantera Galishimo efter eget huvud, på uteritterna. Och det ökade ju min känsla av trygghet och kontroll. Så henne har jag att tacka för många framsteg!
Det var en superhärlig känsla att ensam lasta Galishimo utan att ens behöva reflektera över det eller oroa mig. Jag tror det är 26:e gången han åker i transporten nu sedan jag började använda den för snart ett år sedan. I ett nafs är han i transporten och han står som ett ljus och väntar, när jag grejar med ramp och bakbommar. Det är också en riktigt skön känsla att kunna parkera bilen lite trångt bredvid hennes stall, och veta att jag enkelt kommer att kunna backa runt garagehörnet och backa mig ur situationen när jag ska hem.
Uteritten gick långt över förväntan. I Medle finns det fantastiska ridvägar och lååånga raka grusvägar som var perfekt uppskottade. Det var bara att köra. Vi travade och galopperade långa sträckor. Vi mötte barnvagnar och skoter och Galishimo var superfin och gick gärna först. Kilometer efter kilometer. Vi var ute så länge att hennes familj trodde att det hänt en olycka...
Galishimo är grymt rolig nu att rida. Han är väldigt framåt men man behöver inte hålla hårt i tyglarna utan bara sitta lite tyngre i sadeln om man vill markera "spring inte fortare än så här nu..." Det kan ha sett lite roligt ut med en jättpigg arab som pinnar på som sjutton i traven och hur jag sitter ned tillbakalutad som en klump potatis för att tala om för honom att det där tempot på traven räcker gott och väl. Började jag rida lätt så ökade han omedelbart tempot. Jag skulle nästan vilja säga att det är precis så jag vill ha en häst. Framåt, och att man kan kommunicera drägligt med sitsen. Galoppen är han betydligt lugnare med. Den går sällan i övertempo.
Tyvärr hade vi väldigt otur på slutet då vi råkade få en lastbil efter oss, den korta, korta vägen som var vältrafikerad. Jag tror det bara handlar om 50 eller 100 meter trafikerad väg... så vi hade extremt otur.
Jag hade klivit av och ledde honom sista biten, men han blev rädd för lastbilen bakom sig och flängde runt, och broddtrampade sig själv på tre ställen. Jag hade svårt att släppa broddtrampen och hade svårt att somna in på natten, trots att jag vet att han haft dem förut och att de brukar läka fint. De satt inte på kronranden utan högre upp på benet. (Han blir ju väldigt stressad av benskydd också så det är ju svårt att veta hur jag skyddar honom på bästa sätt. Sätter man på honom benskydd i hagen så springer han runt med dem länge, och gnager sedan av sig dem över natten. Även bak. Han är en vig rackare.) Det dåliga samvetet låg i bakhuvudet och surrade ändå. Jag skulle ha haft Anna och trafiksäkra Pride BAKOM mig och inte framför mig. Jag VET ju att Galishimo är bakskygg. Galishimo hade inte blivit lika rädd om Pride täckt rumpan på honom... Lastbilschauffören stannade i alla fall omedelbart när Galishimo började sprattla så det kändes skönt och tryggt.
Jag hoppas verkligen att Galishimo är pigg och fräsch när jag åker till honom idag! Han var superfin på långritten så han förtjänar verkligen att må bra och känna sig på topp!
Ifall "Anna och Pride" låter bekant för er som läser, så var de på mitt stall för två år sedan. Det var tack vare Anna jag kom ut på regelbundna uteritter med hästsällskap. Jag undvek länge att rida med andra ryttare förut, för jag kände mig lätt pressad att sitta kvar i sadeln när Galishimo var nervig. Med Anna spelade det inte någon roll vilket tempo vi hade och om jag red eller gick med Galishimo. För Anna så fick jag greja på bäst jag ville med att sitta upp eller av, och hantera Galishimo efter eget huvud, på uteritterna. Och det ökade ju min känsla av trygghet och kontroll. Så henne har jag att tacka för många framsteg!
Det var en superhärlig känsla att ensam lasta Galishimo utan att ens behöva reflektera över det eller oroa mig. Jag tror det är 26:e gången han åker i transporten nu sedan jag började använda den för snart ett år sedan. I ett nafs är han i transporten och han står som ett ljus och väntar, när jag grejar med ramp och bakbommar. Det är också en riktigt skön känsla att kunna parkera bilen lite trångt bredvid hennes stall, och veta att jag enkelt kommer att kunna backa runt garagehörnet och backa mig ur situationen när jag ska hem.
Uteritten gick långt över förväntan. I Medle finns det fantastiska ridvägar och lååånga raka grusvägar som var perfekt uppskottade. Det var bara att köra. Vi travade och galopperade långa sträckor. Vi mötte barnvagnar och skoter och Galishimo var superfin och gick gärna först. Kilometer efter kilometer. Vi var ute så länge att hennes familj trodde att det hänt en olycka...
Galishimo är grymt rolig nu att rida. Han är väldigt framåt men man behöver inte hålla hårt i tyglarna utan bara sitta lite tyngre i sadeln om man vill markera "spring inte fortare än så här nu..." Det kan ha sett lite roligt ut med en jättpigg arab som pinnar på som sjutton i traven och hur jag sitter ned tillbakalutad som en klump potatis för att tala om för honom att det där tempot på traven räcker gott och väl. Började jag rida lätt så ökade han omedelbart tempot. Jag skulle nästan vilja säga att det är precis så jag vill ha en häst. Framåt, och att man kan kommunicera drägligt med sitsen. Galoppen är han betydligt lugnare med. Den går sällan i övertempo.
Tyvärr hade vi väldigt otur på slutet då vi råkade få en lastbil efter oss, den korta, korta vägen som var vältrafikerad. Jag tror det bara handlar om 50 eller 100 meter trafikerad väg... så vi hade extremt otur.
Jag hade klivit av och ledde honom sista biten, men han blev rädd för lastbilen bakom sig och flängde runt, och broddtrampade sig själv på tre ställen. Jag hade svårt att släppa broddtrampen och hade svårt att somna in på natten, trots att jag vet att han haft dem förut och att de brukar läka fint. De satt inte på kronranden utan högre upp på benet. (Han blir ju väldigt stressad av benskydd också så det är ju svårt att veta hur jag skyddar honom på bästa sätt. Sätter man på honom benskydd i hagen så springer han runt med dem länge, och gnager sedan av sig dem över natten. Även bak. Han är en vig rackare.) Det dåliga samvetet låg i bakhuvudet och surrade ändå. Jag skulle ha haft Anna och trafiksäkra Pride BAKOM mig och inte framför mig. Jag VET ju att Galishimo är bakskygg. Galishimo hade inte blivit lika rädd om Pride täckt rumpan på honom... Lastbilschauffören stannade i alla fall omedelbart när Galishimo började sprattla så det kändes skönt och tryggt.
Jag hoppas verkligen att Galishimo är pigg och fräsch när jag åker till honom idag! Han var superfin på långritten så han förtjänar verkligen att må bra och känna sig på topp!
Kommentarer
Skicka en kommentar