Lugn i stormen
Idag har det varit 19 plusgrader och små stormbyar. Det är varma efterdyningar av orkanen Leslie som härjat i Portugal, som jag förstått det, med varma vindpustar som nått påverkan ända till Västerbotten.
Jag fick sedvanlig molande olustkänsla att rida eftersom jag haft en hel del problem med Galishimo i blåsten, tidigare. Jag brukar aktivera honom när det blåser men... man kan säga att jag sänker kraven på oss båda. Ordentligt. Senast det blåste ordentligt vågade jag i alla fall skritta runt lite och tyckte jag hade helt okej kontroll.
Idag kände jag mig lite omotiverad och tänkte att jag nöjer mig om jag sitter upp och gör några skrittövningar eller travar lite i blåsten. Bara så att Galishimo får kånka lite på mig om än det blåser. Jag tog inte ens på mig ridstövlarna, men givetvis ryggskyddet, och tänkte att jag pillar väl på en stund med honom. Galishimo överraskade dock med att vara riktigt, riktigt duktig! I alla gångarter. Inte en spänd arabnerv så långt ögat kunde nå! Dock utmanade jag honom inte med att rida utanför hans komfortzon på ridbanan utan vi höll oss på den tryggare delen.
Det är en sådan otroligt härlig känsla att känna hur han börjar bli tryggare i sig själv. Hur han lyssnar och släpper fokus på allt runtomkring och bara är med mig! Jag vet inte hur mycket min träning har haft med detta att göra, för till stor del är det nog en mognadsfråga. Men visst kändes det fantastiskt!
Fladdrande plast från höbalarna bredvid ridbanan har han aldrig gillat och haft svårt att släppa fokus på. Idag så brydde han sig inte särskilt mycket, till min stora förvåning. Vad hände? Vart kom tryggheten ifrån? Vad är receptet?!
Jag fick sedvanlig molande olustkänsla att rida eftersom jag haft en hel del problem med Galishimo i blåsten, tidigare. Jag brukar aktivera honom när det blåser men... man kan säga att jag sänker kraven på oss båda. Ordentligt. Senast det blåste ordentligt vågade jag i alla fall skritta runt lite och tyckte jag hade helt okej kontroll.
Idag kände jag mig lite omotiverad och tänkte att jag nöjer mig om jag sitter upp och gör några skrittövningar eller travar lite i blåsten. Bara så att Galishimo får kånka lite på mig om än det blåser. Jag tog inte ens på mig ridstövlarna, men givetvis ryggskyddet, och tänkte att jag pillar väl på en stund med honom. Galishimo överraskade dock med att vara riktigt, riktigt duktig! I alla gångarter. Inte en spänd arabnerv så långt ögat kunde nå! Dock utmanade jag honom inte med att rida utanför hans komfortzon på ridbanan utan vi höll oss på den tryggare delen.
Det är en sådan otroligt härlig känsla att känna hur han börjar bli tryggare i sig själv. Hur han lyssnar och släpper fokus på allt runtomkring och bara är med mig! Jag vet inte hur mycket min träning har haft med detta att göra, för till stor del är det nog en mognadsfråga. Men visst kändes det fantastiskt!
Fladdrande plast från höbalarna bredvid ridbanan har han aldrig gillat och haft svårt att släppa fokus på. Idag så brydde han sig inte särskilt mycket, till min stora förvåning. Vad hände? Vart kom tryggheten ifrån? Vad är receptet?!
Hej!
SvaraRaderaJa..frågar du mig så mognadsfråga my ass!
Du har tuggat kilometer efter kilometer tillsammans med den lilla hästen, ta nu cred för de mognar inte till fina ridhästar av sig själv i hagen. Tyvärr. Kram från Lena.
Hahaha! Dagens skratt! Jo jag ska skärpa mig och ta cred för detta! Tackar varmt för påminnelsen! :)
Radera