Efter-tränings-depressionen
Planen var att jag och Galishimo skulle fotograferas på vårt lösdriftstall på lördagen, men på fredagen fick jag besked om att fotograferingen var uppskjuten. Tur att Anna och Pride hade lust att följa med till ridhuset i stället! Nu har jag sedan länge tappat räkningen på hur ofta vi är där. Det är nästan ett givet helgnöje att peta in Galishimo i transporten och åka milen till ridhuset.
Det är väldigt prestigelöst att rida med Anna. Vi gör väldigt lätta övningar, tar dom på stort allvar, och berömmer varandra storartat. I lördags blev det mycket galopp med sväng, och några galoppfattningar från skritt. Inget märkvärdigt utan bara kontroll och tempo.
"Det svårast är ju ändå att gå från galopp till skritt..." konstaterade Anna och det håller jag med om. Man vill ju liksom inte tokdra i hästen utan vill ju försiktigt rida in i inbromsningen utan att dra för hårt.
Sedan är det roligt att Markus och Björn hänger med. De servar och fixar. Anna har precis köpt en jättefin dragbil till hästtransporten. Björn och Markus går efter och mockar efter oss och filmar och ser till att allt flyter på. Man är inte lite bortskämd. Jag är mycket medveten om detta. Har haft Galishimo i sex år utan Björn och då låg betydligt mer på mina axlar.
Förmodligen fokuserar Galishimo ganska mycket på de här utflykterna. Han har ju en grundläggande känslighet och reagerar väldigt på alla intryck, men det märks mindre och mindre under passen. Idag har Anna och Pride susat förbi oss och omkring oss utan att han egentligen påverkats så mycket. Jag har varit jättenöjd över hans arbetslusta, lydighet och förmåga att slappna av mellan övningarna. Min lilla drömhäst.
Efter ridhuset, när jag ställt in honom i gästboxen och börjat packa för hemfärd, blir Galishimo alltid totalt introvert. Jag kallar det för hans "efter-tränings-depression". Han blir helt avstängd, ser nästan ut att halvsova, lyfter inte en hov i onödan, responderar inte på klappar och vill inte ha godis. Förut så blev jag orolig över att han hade ont någonstans, men han tillfrisknar alltid mirakulöst samma sekund som han sätter ned sin första bakhov ut ur transporten, på hemmaplan. Han frustar och skakar på huvdet när jag leder honom mot hagen och drar ofta iväg med en frisk och glad galopp ut över ängarna. Han är helt enkelt mentalt slut och vill bara hem. Då har den lilla araben jobbat på bra!
Det är väldigt prestigelöst att rida med Anna. Vi gör väldigt lätta övningar, tar dom på stort allvar, och berömmer varandra storartat. I lördags blev det mycket galopp med sväng, och några galoppfattningar från skritt. Inget märkvärdigt utan bara kontroll och tempo.
"Det svårast är ju ändå att gå från galopp till skritt..." konstaterade Anna och det håller jag med om. Man vill ju liksom inte tokdra i hästen utan vill ju försiktigt rida in i inbromsningen utan att dra för hårt.
Sedan är det roligt att Markus och Björn hänger med. De servar och fixar. Anna har precis köpt en jättefin dragbil till hästtransporten. Björn och Markus går efter och mockar efter oss och filmar och ser till att allt flyter på. Man är inte lite bortskämd. Jag är mycket medveten om detta. Har haft Galishimo i sex år utan Björn och då låg betydligt mer på mina axlar.
Förmodligen fokuserar Galishimo ganska mycket på de här utflykterna. Han har ju en grundläggande känslighet och reagerar väldigt på alla intryck, men det märks mindre och mindre under passen. Idag har Anna och Pride susat förbi oss och omkring oss utan att han egentligen påverkats så mycket. Jag har varit jättenöjd över hans arbetslusta, lydighet och förmåga att slappna av mellan övningarna. Min lilla drömhäst.
Efter ridhuset, när jag ställt in honom i gästboxen och börjat packa för hemfärd, blir Galishimo alltid totalt introvert. Jag kallar det för hans "efter-tränings-depression". Han blir helt avstängd, ser nästan ut att halvsova, lyfter inte en hov i onödan, responderar inte på klappar och vill inte ha godis. Förut så blev jag orolig över att han hade ont någonstans, men han tillfrisknar alltid mirakulöst samma sekund som han sätter ned sin första bakhov ut ur transporten, på hemmaplan. Han frustar och skakar på huvdet när jag leder honom mot hagen och drar ofta iväg med en frisk och glad galopp ut över ängarna. Han är helt enkelt mentalt slut och vill bara hem. Då har den lilla araben jobbat på bra!
Kommentarer
Skicka en kommentar