Mammaridning

Idag hade vi ett härligt höstväder utan starka vindar. Solen bröt fram då och då, och fukten i luften skapade en svag regnbåge i luften. Mamma red och det blir små framsteg hela tiden. Förut ville hon att jag skulle leda honom en hel del och nu rider hon honom helst själv. De har tränat start och stopp och när vi skulle vända på vägen så sa mamma "Vänta där borta, för nu ska jag vända honom själv..." Hon testade även att trava honom en hel del med mig joggandes bredvid, och det har hon inte gjort sedan förra vintern.

Galishimo blir ju också lugnare. Förut ville han inte lämna mig på uteritterna och gick helst som ett litet klistermärke, nu kan han lämna mig för att mamma vill rida några meter ifrån oss.

Förut gillade hon inte när jag tog några kliv i diket för att få en fin bild och nu verkar varken hon eller Galishimo tycka att det är något konstigt med det.

"Minns du hur han var för fyra år sedan, när jag gick ut ensam med honom?" frågade jag mamma och hon nickade.
"Jo, jag följde med några gånger, du hade väldigt ont i armarna då."

Plötsligt kom minnena tillbaka. Det hade jag glömt. Hur ont i armarna jag fick. Galihimo gick nämligen relativt snällt bortåt när vi var ensamma, men hemåt så fick han ofta utbrott på utbrott för att skena hemåt, och jag hade ofta ont i höger axel och höger arm för att rent fysiskt klara av att hålla fast honom från marken. Det var med både förvåning och hjälplöshet jag låg hemma med värk i kroppen efter tur på tur då han var näst intill okontrollerbar. Det blev märkligt nog en slags vardag det också, insåg jag när jag tittade tillbaka fyra år i tiden, och fann detta inlägg. Eller inlägget för vild för att ridas. Men armvärken över att hålla fast honom hade jag glömt. Hur jag hade den i flera veckor och fick pausa med promenaderna för att inte få inflammationer. Jag undrar hur ont Galishimo hade i kroppen, eller munnenn, av att sprätta halvt dubbelvikt med böjd hals mot mig i två kilometer, gång på gång...? Nåväl, det kunde inte hjälpas. Ut skulle vi ju, och hem skulle vi ju också. Jag försökte använda vänster arm också men den var svagare och svårare att hålla fast honom med.

Prio ett på vintern var att ha riktigt bra broddar för om jag skulle råka halka till på en isfläck om han hade ett utbrott så skulle jag garanterat tappa honom.

Och nu, fyra år senare, kan min mamma lära sig att rida på honom. Och vända honom hemåt själv. Det som förut var jobbiga utbrott när vi vänt hemåt, är nu bara en tuggande hästmun, som ökar lite i intensitet när vi vänder hemåt. Annars skrittar han gärna med oss. I vår takt.