Ready for take-off

Det bästa med att ha en egen häst är att jag verkligen börjar känna honom utan och innan. Jag kunde se på Galishimo att han var lugn på ytan men att han hade myror i kroppen som bara väntade att få blomma ut så snart möjligheten fanns. Han var snäll och rar men hade det där... lilla.. lilla... obestämtbara... inuti sig. Rastlöshet, kanske. Han var redo för take-off helt enkelt.

"Jag rider INTE den här idag!" deklarerade jag för mina vänner, och bestämde mig för att ta honom på en promenad i stället. Jag tog på honom hans reflextäcke (ifall han skulle springa hem utan mig) och så tog jag på diverse "julgranspynt" som min mamma brukar säga (glittrigt träns och chambonknäppning).

Efter en kvart kände jag mig lite dum då Galishimo vänligt och glatt gick efter mig i en fin skritt.

Efter 20 minuter så kände jag mig inte längre dum. Jag kände mig som ett geni. Då kom hans utbrott. Det var Liten Häst överallt. Han flippade ut på ett fält och galopperade så hetsigt runtom mig att han var tvungen att lägga sig i kurvan. Han skrek och hoppade och sparkade i en och samma rörelse och fnyste och balanstravade och var allmänt uppjagad. Och det tog tid för honom att lugna ned sig. Lång tid. Jag gav honom så mycket lina som möjligt så han kunde röra sig så mycket som möjligt och sa inte så mycket till honom. Han behövde helt enkelt bara rasa av sig lite.

Efter ett tag var han sig själv igen. Med nöjd blick. Myrorna var tydligen borta... 




Jag klappade honom.
"Tack för att du åtminstone förvarnade mig..."




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer