Den moderne munken



I veckan har jag varit sjuk. Jag har haft feber och sovit massor. Det blir mycket ensamhet när jag varken orkar arbeta eller träffa stalltjejerna. Men jag hinner tänka.

Någonstans på vägen nu har ensamhet förvandlats från något oerhört smärtsamt, till en gåva. Och det går liksom i skov, som vågor. Det är liksom en våg av smärtsamhet som sköljer över en och sedan känns det tryggt och skönt. Det har hållit på så i flera år. Jag sörjer kraftigt att jag inte har familj och sedan så tackar jag varmt livet för min lilla etta, och att jag styr mina dagar helt själv. Och så böljar livet. Våg, på våg. Stora vågor och små vågor. Fram och tillbaka. Snart kan jag dansen. Det känns mer som en känslomässig process som lever sitt eget liv, än något jag styr med vilja.

Jag vet ju också, att om jag står ut med att vara ensam tillräckligt många veckor, så blir jag till slut väldigt lugn och kreativ. Jag får bättre kontakt med mig själv för den jag är, och inte för hur andra ser mig.

Sedan brukar det slå en våg och jag känner ett kraftigt motstånd att
"Såhär kan jag ju inte leva, det är ju för sorgligt!" Och så söker jag mig utåt, för att sedan långsamt falla tillbaka igen. För varje månad som går, så faller jag allt mer att söka sig inåt, i stället för utåt. Vågorna slår mindre och mindre hårt, och jag finner mer och mer ro i livet som det är. Och ensamheten som följer.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer