Julpyntat

Jag har ju hela två julprylar i min etta just nu. Jag har lyckats förlora en massa julpynt genom året då man separerat ett par gånger. Som sagt. Under stridens hetta och när man stormar ut i skrik och panik så vänder jag mig inte tröskeln och säger:
"Förresten... den där lyktan.. den som man kan ha ljus i på julen.. skulle du ha något emot om jag...?"

Men om jag köper en julgrej varje jul så har jag snart ettan full, och förrådet också för den delen. Jag hängde mammas julstjärna i mitten och funderade över vart jag skulle placera den lilla vita julgranen. Först försökte jag hallen. Nej, den är för liten. Sedan Tervens gamla sovplats.

Mängd av tårar av intensitet att jämföra med en öppen kran som spolar vatten.

Där stod den. Julgranen. I Tervens hörn. Och glittrade.
Som ett monument över att "På Denna Plats Sov En Fluffig Terv Många Nätter".

Fortsatt mängd av tårar. Jag tittade bort. Snöt mig lite. Tänkte på hur skönt det var att hon alltid var med mig och att hon så förtvivlat mycket behövde mig. Och att jag behövde henne. Av den enkla anledningen att hon behövde mig. Vi var viktiga för varandra i en stark duad, som pågått mellan människa och hund i 17.000 år. 

Sedan tittade jag på den tomma platsen och julgranen som fortfarande står där som ett monument. Trots att det inte står någon text så verkar bara den lilla granen stå där och glittra och blinga och säga  "På Denna Plats Levde En Älskad Terv"
Hon hade fyllt 14 år denna vecka och jag har inte sett henne på ett halvår. Hon har inte levat på ett halvår. 

Ny hysterisk gråtattack. Och nej.

Det går bara inte.

Julgranen får förflyttas till bordet. Det hela blev alldeles för laddat.

Tervens plats får stå tom. Ett tag till.

.
.