Fortfarande tankar på Magnesiumbrist


Den här bilden tog jag på mig själv år 2011. Alltså för tre år sedan. Varför tog jag ut detta foto och bloggade om det? Jo, jag hade upptäckt att jag fick små rynkor i ansiktet när jag log. Detta var nytt och jag tyckte att det var helt okej, lite fint till och med.

Nu har det gått tre år och när jag skrattar så brister hela ansiktet ut i ett inferno av rynkor. Inte för att det gjort mig så mycket... De syns ju bara när jag är glad, och när jag är glad, så ÄR jag ju redan glad, så då går det liksom inte bli sur och börja deppa över rynkor och grejer.  

Men visst börjar jag fundera på det hela när jag inser att för tidigt åldrande hud också är ett tecken på magnesiumbrist. Kroppen återhämtar sig aldrig helt utan magnesium, cellerna återhämtar sig inte, då får man rynkor i förtid. Utöver det här med att man känner sig urlakad emellanåt.


Kommentarer

  1. Jag tror att vi blir väderbitna också. Mycket ute i alla väder. Jag känner mig mycket mer rynkig än du..
    Kanske värt att prova lite magnesium måntro:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I sådana fall är du den fjärde som tänker prova magnesium, av de som läst mitt inlägg... :)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Den där silverbjälken

Flashback